Krönika: Vad händer i Italien?

Domenico Lucano är borgmästaren som hade egna idéer kring integration och fick en fattig liten stad i Kalabrien på fötter igen, med hjälp av att få hundratals migranter i arbete. 2016 utsågs han av tidningen Fortune till en av världens 50 största ledare. Nu anklagas han för att uppmanat flyktingar att ingå skenäktenskap med italienare för att kringgå landets asyllagar. Det har redan rests frågetecken kring bevisläget och rättssäkerheten i arresteringen, men klart är att Lucanos internationella uppmärksamhet och beundran inte fallit populisterna och nationalisterna i norr väl i smaken.

Måltavlor för ett eskalerande antal attacker.

Inrikesminister Matteo Salvini har varit ledare för Lega Nord sedan 2013 och är numera också Guiseppe Contes vicepresident. Hans twitter kan närmast jämföras med Donald Trumps och han har bland annat lovat att skicka hem en halv miljon migranter, samtidigt som han beskrivit euron som ”ett brott mot mänskligheten”. Där till har Italien stängt sina hamnar för båtar som plockat upp flyktingar och migranter på Medelhavet, något som väckt stark kritik från omvärlden. Och så sent som förra veckan ville FN:s människorättschef Michelle Bachelet skicka skyddsteam till Italien för att säkra tillvaron för landets flyktingar, som blivit måltavlor för ett eskalerande antal attacker sedan parlamentsvalet tidigare i år.

Mycket av det som händer i Italien känns igen från andra länder, inte minst Ungern, Polen och Tjeckien. Åtminstone vad gäller motståndet mot EU och i flyktingfrågan. Men det finns också skillnader. Nationalismen i de öst- och centraleuropeiska länderna grundar sig till stor del i strävan efter självständighet, där rädslan att bli för hårt styrda av EU väcker minnen från Sovjettiden. De bär också på idéer, oavsett om det är i Orbans Ungern eller i Kaczyńskis Polen, om värdet av starka centralmakter och homogena befolkningar för ländernas välstånd.

Ur detta missnöje har flyktingmotståndet fötts.

I Italien har Lega Nord (eller kort och gott Lega, som de marknadsförde sig inför senaste valet) inte kunnat luta sig tillbaka på en historia av ett ockuperat Italien. Dessutom förespråkar man ett federalistiskt statsstyre med stark autonomitet i landets provinser. Tidigare har man till och med förespråkat ett självständigt Norditalien, och faktum är att partiets näring kommit ur
norditalienarnas missnöje över att betala för det ständigt fattigare södra delarna. Ur detta missnöje har även flyktingmotståndet fötts, även om italienarnas attityder i den frågan visat sig tudelade.

Till skillnad från i andra europeiska länder där nationalistiska partier nått framgång, har italienarnas inställning till människor från andra länder varit relativt öppen. Enligt en studie från i somras vill den absoluta majoriteten av befolkningen inte se helt stängda gränser, samtidigt som närmare 75procent ändå tror att ökad migration leder till högre brottslighet och större påfrestningar på välfärden. Det är siffror som ökat drastiskt de senaste åren, och nu ligger högt över EU-snitt. Mycket tyder alltså på att det kan härledas till Italiens alldeles för oproportionerligt stora flyktingmottagande. Inte minst till landets södra delar, som redan lider av stora ekonomiska problem.

EU har i flera års tid misslyckats att lösa flyktingfrågan, i synnerhet att avlasta Medelhavsländer som Italien, dit många av flyktingbåtarna kommit. Som reaktion på det har man nu fått ett Italien som både bråkar i Bryssel och vill massdeportera flyktingar och migranter. Huruvida fler syndabockar som Domenico Lucano kommer att ställas inför rätta är oklart. Men Italien är EU:s senaste och kanske främsta exempel på hur det kan slå tillbaka om unionen inte hittar lösningar på frågor som berör hela kontinenten.