Krönika: Palmes dröm nära krasch

Två andra viktiga delar av den svenska modellen har varit en alliansfrihet som i grunden byggt på ett starkt svenskt försvar parad med en humanitär inställning som främst fick sitt uttryck i stor hjälp till nödställda i form av ett högt u-landsbistånd samt öppna gränser för främst flyktingar; för människor som tvingades fly från sina egna hemländer. Det har gällt människor från Ungern 1956, Tjeckoslovakien 1968, Chile 1973 och det forna Jugoslavien från 1991-1995 för att nämna några. I dag finns över 28 000 personer som är födda i Chile som fortfarande bor i Sverige och cirka 100 000 före detta jugoslaver fann sitt nya hemland i Sverige.

Systemet har fungerat bra om man jämför effekterna med målen. Kritiker har naturligtvis funnits och finns fortfarande, men det är oftast utifrån ideologiska utgångspunkter. Men Sverige har fullt utbyggd barnomsorg, lång föräldraledighet, en bra sjukvård som alla har tillgång till, en i princip tolvårig utbildning för samtliga barn och ungdomar och en gratis högskoleutbildning. Vi har visserligen en del vårdköer men i stort hög kvalitet på sjukvården, och äldre människor kan i huvudsak få den vård de behöver.

Men nu står vi inför ett sammanbrott av modellen. Inte i huvudsak på grund av politiska åsiktsskillnader, även om sådana finns, nej det är den ekonomiska modellen som inte längre bär. Och det beror i huvudsak på demografiska faktorer.

Så här förhåller det sig. År 1933 föddes endast 85 020 barn och året efter gav professor Gunnar Myrdal ut boken Kris i befolkningsfrågan. Men år 1945 hade hoppet om en bättre framtid återfötts och då föddes 135 373 barn. Sedan andra världskriget har också 2,4 miljoner människor flyttat till Sverige och 1,4 miljoner har flyttat ut ur landet. Av utflyttarna var en halv miljon svenska medborgare och av inflyttarna var ungefär 320 000 svenska medborgare. Något mindre än hälften av invandrarna har lämnat Sverige.

Under drygt 50 år har antalet utrikes födda i befolkningen ökat med cirka en miljon. Antalet utrikes födda i Sverige passerade miljonstrecket år 2000. Migrationen 1945-2003 har bidragit med ett tillskott på 1 840 000 personer. Som jämförelse kan nämnas att från slutet av 1944 till 2003 ökade Sveriges befolkning med 2 380 000 personer. Utan migration skulle födelseöverskottet ha uppgått till 540 000 vilket är över 300 000 färre än det verkliga överskottet. 1999 hade antalet födda minskat till 88 173 barn. Uttryckt på ett annat sätt; vi hade fått en födelsekurva som liknar en sinuskurva med en större puckel på mitten – trots invandringen – och det är den puckeln, alltså personer födda och invandrade från mitten av 1940-talet till början av 1950-talet som nu gått i pension och börjar kräva ökade resurser i form av sjuk- och äldrevård.

Det här betyder enkelt att allt färre ska försörja omsorgen och vården för allt fler. Men det är inte hela bilden. Samtidigt vet vi att kostnaderna ökar; läkemedlen blir bättre men dyrare, ny teknik på sjukhusen drar mer resurser och också kraven på fler reformer finns kvar. Vi har under en mellanperiod minskat försvarsutgifterna stort, samtidigt som vi dragit ner biståndet eller låtit det finansiera sådant som finansierades via andra konton tidigare. Vi har alltså tagit pengarna från dessa två områden för att tillfälligt täcka hålen som uppstått på andra ställen. Och nu behövs plötsligt mycket mer pengar till försvaret. Biståndet lär väl aldrig igen återgå till forna nivåer.

Slutsatsen blir helt enkelt att den svenska modellen har byggt på att vi ständigt får ett ökande antal människor i arbete. Olof Palme och socialdemokratin löste det genialt på 1960-talet genom utbyggnaden av barnomsorgen; de obetalda hemmafruarna blev avlönade förskollärare. De bidrog därigenom till de offentliga inkomsterna och betalade naturligtvis sin egen pension och andra offentliga kostnader. Skatten var på den tiden cirka 30-40 procent för en relativt lågavlönad, men av det som blev kvar av lönen gick ju också en stor del till moms (då kallades den för oms).

Hur ser då framtiden ut? Den är naturligtvis alltid svår att mer exakt formulera men det finns en del mer seriösa projektioner. Den statliga långtidsutredningen är en. Statistiska centralbyrån är en annan. Tränger man lite djupare ner i dessa dokument och databaser ser man bland annat följande: I befolkningsframskrivningarna fram till år 2060 beräknas var fjärde person vara 65 år eller äldre, alltså 25 procent av befolkningen. I dag är var femte person äldre än 65 år, det vill säga 20 procent av befolkningen.

Prognosen innebär att år 2060 kommer det att finnas 0,93 ungdomar (och barn) och gamla, alltså icke förvärvsarbetande, på varje person i de mest förvärvsaktiva åldrarna, eller med andra ord kommer varje förvärvsarbetande att tvingas försörja också ytterligare en person. Det innebär att försörjningsbördan för dem som arbetar skulle öka med ungefär 25 procent från dagens nivåer, eller med andra ord; vid en oförändrad standard skulle skatterna behöva höjas med 25 procent om dagens transfereringar till barn, ungdomar, äldre, bidragstagare och sjuka skulle ligga på samma nivå som för närvarande. Det inser alla att det är orimligt. Och vi ser redan början av detta i de förväntade ökningarna av kommunal- och landstingsskatten landet runt. De så kallade 40-talisternas utträde ur arbetskraften har redan börjat få effekt.

För att komma till rätta med detta problem kan man göra några saker. En är att få fler att arbeta mer, det vill säga öka antalet arbetade timmar, sänka semestern med mera. En annan, som kanske främst Fredrik Reinfeldt förespråkat, är att vi ska arbeta längre. Pensionsåldern skall senareläggas. Då ska man ändå notera att många länder har lägre pensionsålder än Sverige; Finland från 63 år, Bulgarien 63 år för kvinnor och Japan 61 år för män och 60 år för kvinnor för att bara nämna några. En tredje är att föda fler barn, men den modellen tar tid innan den ger effekt och den kan knappast samhället planera. Ytterligare en är att importera arbetskraft från andra länder, men det har blivit mycket kontroversiellt.

Utrikes födda och äldre förväntas bli nyckelgrupper i framtidens arbetskraft. Uppskattningar finns om att Sverige behöver öppna gränserna för omkring 60 000 utrikes födda varje år för att täcka kravet på ny arbetskraft.

Samtidigt ser vi att det i den politiska debatten nu finns en stor majoritet för att göra precis tvärt om; att starkt begränsa invandringen.

Frågan är vad våra politiker tänkts sig? Mer om detta i nästa artikel där också några andra modeller för ett framtida Sverige diskuteras.

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV FÖRFATTAREN:
Hans Rosling är död – en ikon har gått bort  >