Krönika: Sprickorna i EU växer sig djupare

Regeringens lagförslag gick ut på att en komission med stöd från minst 60 procent av riksdagen skulle välja ut högsta domstolens representanter. Detta hade inneburit att alla som i dag sitter där hade pensionerats, men också att domstolen skulle ha en bredare demokratisk förankring än i de flesta andra europeiska länder, där regeringen ensamma utser domstolen.

Men från EU:s håll sågs lagförslaget som en del av ett större mönster, där Lag och Rättvisa de senaste åren drivit igenom en rad inrikespolitiska reformer som setts som antidemokratiska.

Det som få inom EU dock haft i beaktande är vilken situation den polska rättsstaten befunnit sig i. Efter Sovjets fall separerades den från staten, vilket i sig är en grundförutsättning för en fungerande demokrati, men den högsta domstolen har anklagats från flera håll för att vara en korrumperad rest från ockupationstiden.

Flera kommunister som av Sovjet tillsattes som höga jurister har efter självständigheten suttit kvar, och ofta har den juridiska makten hållits inom en snäv krets.

Detta är ett fenomen som inte är helt ovanligt efter omvälvande systemskiften. Att hastigt byta ut alla med höga befattningar för att de blivit tillsatta av en tidigare styrande regim, är ofta en praktisk omöjlighet. Kompetensen hos de med erfarenhet inom institutionellt arbete gör att de får sitta kvar även efter regimernas fall. Så var det i Tyskland efter andra världskriget, i Rwanda efter folkmordet och alltså även i Polen efter den sovjetiska ockupationen.

Men det är mot detta Lag och Rättvisas kritik riktats och i alla fall uttalat varit dess motivering till lagförslaget.

EU har dock enbart tolkat detta som ytterligare ett led i vad man anser vara Lag och Rättvisas nedmontering av landets demokratiska instutitioner, med vinterns kritiserade reform om hårdare politisk kontroll över statliga medier i färskt minne.

Samtidigt sätter det fingret både på sprickorna i EU och hur svårt unionen har att i praktiken genomföra påtryckningar mot enskilda medlemstater.

Ungerns premiärminister Viktor Orban var snabb med att ge Polen sitt stöd och därmed omöjliggöra EU:s eventuella krafttag mot landet, då det hade krävts total enighet bland medlemsstaterna.

Polen och Ungern är båda länder där nationalism som begrepp är förenat med frihet från en historisk ockupant snarare än imperialistiskt förtryck, och de är båda länder som inte vill blicka för mycket vare sig mot väst eller öst.

De har också gemensamt att tack vare marknadsliberala reformer blivit ekonomiskt starkare, utan att för den skull sett upp till Västeuropas kulturliberala samhällsbyggen. Och det är där sprickan finns.

Under 2015 års flyktingvåg stod de ut som motståndare till EU:s utjämningsplaner i mottagande av asylsökare, och då unionens stormakter inte kunde erbjuda några morötter utan bara hot om piskor, ledde det till en ökad EU-skepticism i både Polen och Ungern.

Den senaste tidens händelser är ytterligare ett led i konflikten inom EU. Där makten i Bryssel ser en medlemsstat med auktoritärt styre som monterar ner sin rättstat och demokrati, ser Polen EU som en överstatlig kontrollant som återigen lägger sig i landets interna angelägenheter, utan riktig kunskap om dess situation.

Trots att president Duda la in sitt veto mot lagförslaget, uppgav EU-kommisionens vice president Frans Timmermans på onsdagen att historien inte är över, utan att den polska regeringens agenda fortfarande är högst levande.

Risken är att sprickorna växer sig än starkare i den europeiska fasaden, och EU måste hitta en tydligare medelväg mellan att påverka utan att riskera att framstå som för påtvingande.

LÄS FLER KRÖNIKOR AV TEXTFÖRFATTAREN:

Blir det här Europas verkliga ödesval?  >

Bör IS-återvändare tas som krigsfångar?  >