Krönika: "Liksom Malmö är jag vacker och ful"

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Det är när jag motvilligt möter min egen blick i ett skyltfönster på staden som det blir omöjligt att ljuga för mitt hjärta.
Jag är 45 år.
Det syns.
Jag tänker ofta på döden numera. Jag tänker på döden som jag tänker på en främling jag inte sett men hört väldigt mycket om som sägs dyka upp när man minst anar det, och jag tänker på döden som en avlägsen vän jag hade en gång som rör sig i stora cirklar runt jorden, först långt borta, sedan något närmare, sedan närmare ändå, till sist hör man rykten om att han skymtats i utkanten av staden man bor i, att han lämnar in sin flottiga tipskupong i samma snabbköp som man själv går och handlar mjölk från…

Jag är en gammal pundare och sådana som vi hittar alltid till tågstationer

Lite på sned, vid bangården i Malmö, står ett lila tåg parkerat. Det är döpt till Stellan Sundahl, komikern från Skåne som dog 1999.
Det är en vacker höstdag i Malmö när jag tar mina väskor och traskar den korta vägen ner till stationen. Jag är en gammal pundare och sådana som vi hittar alltid till tågstationer, vart vi än är i världen.

Malmö sjuder. Jag var här en sensommardag 1995 och då var Malmö inte större än Eslöv. Allt var stängt. Varvet hade precis lagt ner och centralstationen var ett urinfärgat väntrum utan hopp alls. Likaså var staden. Det kröp i mig av minns jag. Malmö var stendött.

Nu går jag runt i en stad som är både hisnande vacker och djupt tragisk. Precis bakom det fina hotellet jag bor på gör två unga män, uppenbart påtända, upp en affär. Jag stryker mig mot husväggen på motsatt sida, försöker göra mig så liten som möjligt.

Förorterna kommer nära i Malmö. Plötsligt är den vackra innerstaden förbytt, förvandlad, förändrad. De höga husen skjuter upp överallt. Överfulla papperskorgar och sönderkarvade träbänkar väntar på ingen alls. De små blixtrande butikerna nere på hörnan skriker ut om ständiga extrapriser på allt. Smutsiga gatukök, märkliga affärer som verkar sälja allt och ingenting. Inte en människa i sikte men det lyser i fönstren i de väldiga husen. De tar aldrig slut, de höga husen, bara reser sig upp överallt.

Lite sorgset kanske men ingen rusar fram och ska slåss

Jag bodde i ett sådant där hus en gång, när jag var barn och jag vet inte varför men jag blir sorgsen av dem. Min klassresa har förvandlat också mig.
Zlatan-land sedan. Rosengård. Från motorvägen strax intill ser det städat och fint ut. Vi åker in, kliver ut. Ordning och reda. Lite sorgset kanske men ingen rusar fram och ska slåss, ingen ser oss i ögonen heller visserligen men jag går in i en tobaksaffär och köper en flaska vatten, en tidning, ser att mannen har en tv i hörnet och vi pratar en stund om, ja gissa vem. Han följer den gode Zlatan så mycket han hinner, men det är inte mycket säger han eftersom han arbetar nästan jämnt. Men vi skrattar båda när vi konstaterar att det gör Zlatan också.

Man ska inte romantisera förorten. Allt för många välbeställda kulturarbetare som aldrig sätter sin fot där ägnar allt för mycket tid åt att älska bilden av förorten. Den bilden är en lögn. Förorten är vardag på gott och ont. Förorten är ett land i landet, en stad i staden, en egen verklighet för de som bor där. Deras verklighet är inte vår verklighet. Som jag ser det, och det är bara som jag ser det, handlar verklig solidaritet om krav från båda sidor. Både från de som gömmer sig bakom fördomar om Sverige och tv-program från det gamla landet, och fördomar från svenskar om arga invandrare som inte vill jobba och bara lever på bidrag. Ska vi mötas måste vi gå en bit båda två. Det är så jag ser det, men det är bara jag, och jag bor inte längre i något av de där husen, men jag vet en del om drömmar bort ifrån de där husen. Jag vet en del om att kämpa stenhårt för att få de där drömmarna att slå ut.

Vi åker tillbaka till Malmö sedan, till det vackra, rika Malmö, Lilla Torget, där uteserveringarna fylls året om av människor som lever det goda livet. Jag sitter där med min oro och min rädsla inför vad jag måste göra den här vintern och det är en stor rädsla, men värmen från aggregaten gör vårt sällskap rosenkindade och jag tänker att det kanske trots allt är så att livet är gott nog i sig självt.

Liksom Malmö ryms jag av tusen känslor, tusen skuggor, tusen olika ansikten. Liksom Malmö är jag vacker och ful.

Liksom Malmö ryms jag av tusen känslor, tusen skuggor, tusen olika ansikten. Liksom Malmö är jag vacker och ful. Liksom Malmö har bron över till kontinenten inneburit ett avstamp, en ny start, inte ett avslut.
Min resa har bara börjat. Jag inser det nu.
Jag är i Malmö under det dygn där tidningarnas löpsedlar skriker ut att MFF vunnit Allsvenskan och på flera sätt är det helt naturligt. 1995, när Malmö var en död stad och Lukas Moodysson kom till min diktuppläsning och kastade kapsyler på mig, var MFF inte mycket att hänga i någon gran alls.

Laget spelade för några tappra själar på en grå gammal betongarena. Nu går Malmö i täten på fler än ett sätt. Arenan är av toppklass och staden sjuder, laget vinner, staden drömmer hårt om Europa och bron har blivit en nära vän, en förbindelse mellan dröm och dröm.

Det spelar ingen roll vad jag tycker om Malmö. Staden är det nya Sverige. Malmö är framtiden, vad vi än tycker och vill.

Tåget stannar till i Avesta. Solen skiner från en klarblå himmel.
Jag är 45 men det är okej.
Hösten är vacker. Sverige är vackert. Malmö går före, tar täten, på gott och på ont. Snart ligger isen tjock över sjöarna som dyker upp utanför fönstret.
Jag är som Malmö och det är en stor tröst just i dag.