Krönika: Kriget som inte går att vinna

Den USA-ledda koalitionens invasion av landet 2001 förändrade landet i grunden, där både militära och politiska misstag har lett till att Afghanistan nu 16 år senare är längre ifrån fred än de varit sedan talibanerna tappade makten i Kabul några månader efter invasionen.

Stödet till lokala krigsherrar, som genom USA:s stöd tog åt sig samhällsviktiga positioner, ledde till att lugnet efter Mulla Omars talibanstyre var kortvarig.

Kriget i Afghanistan visade både på den amerikanska okunskapen om landets etniska, kulturella och politiska komplexitet samtidigt som det blev det stora kvittot på svårigheten att utifrån kunna förändra länders samhällsystem.

Washingtons mål var att förhindra Afghanistan från att bli ett nytt Vietnam, varför man prioriterade flyganfall före ett större antal amerikanska trupper på marken.

Samtidigt var det just Vietnam som gjorde sig illa påmint när åren gick och de USA-ledda styrkorna av allt större del av civilbefolkningen sågs som ockupanter snarare än befriare.

Det var just det här Donald Trump motsatte sig. Han ansåg att USA kastade pengar, resurser och liv på en konflikt utan lösning, i ett land långt utanför den amerikanska intressesfären.

Men med ansvaret som amerikansk president har det inte varit lika enkelt att avfärda Afghanistan, där ett direkt tillbakadragande hade varit en enorm prestigeförlust för USA.

Det Donald Trump på måndagen gjorde rätt var att kritisera Pakistan. Landet beskylldes för att vara en fredad zon för terrorister, och på många sätt har han rätt. Stora delar av al-Qaidas verksamhet har sedan kriget startade utgått därifrån och Pakistans säkerhetstjänst ISI:s lojalitet har ända sedan 2001 ifrågasatts.

Men i övrigt är det mycket i Trumps uttalande som väcker oro. Även om presidenten inte nämnt antal, har uppgifter gjort gällande att förstärkningen ska bestå av fyra tusen soldater, vilket inte kommer att göra mycket skillnad. I jämförelse hade man för några år sedan 150 000 soldater i landet.

Men det mest oroväckande är frånvaron av målsättning och övergripande strategi.

Efter Irak och Afghanistan var analytiker och ledande militärer överens om att USA i framtida militära insatser utomlands skulle ha tydliga mål, tidsplaner och möjligheter till avslut.

George Bushs öppna och odefinierade mål att bekämpa terrorism ansågs vara orsaken till misslyckandena i Irak och Afghanistan.

Donald Trump verkar däremot inte följa denna nya doktrin, utan hävdar att de militära insatserna kommer att gå ut på att döda terrorister. På så sätt kommer han av allt att döma gå i samma fälla som Bush.

Talibanerna kontrollerar större områden än vad man gjort sedan invasionen startade, och att helt dra sig tillbaka och överlämna makten till dessa, skulle vara en stor förlust både för Afghanistan och för USA i deras roll som stormakt.

Dessutom vill man markera mot Kina, som de senaste åren närmast haft monopol på landets mineralmarknad, någonting som länge stört amerikanarna.

Om det finns några vinnare på kort sikt är det personer som försvarsminister Mattis och militärer bakom honom. De har länge försvarat insatserna i Afghanistan och stått emot nyligen avskedade Steve Bannons falang i Washington, som likt Trump tidigare sett kriget som slöseri med liv och resurser.

Annars tyder mycket på att Afghanistans framtid även i fortsättningen kommer att vara lika blodig som osäker.