Krönika: I ett musikgenis märkliga värld

I dagarna släppte Mike Oldfield en remake på sin egen klassiska Ommadawn från 1975. Den är ännu ej släppt på Spotify och finns vad jag kan finna endast att köpa på LP. Jag äger förvisso en skivspelare, som dessutom är inkopplad, men ändå är jag ännu inte på den nivån att jag köper LP-plattor. Igen. Jag vet att ljudet sägs vara bättre(!), och nog saknar jag låttexter och annan nörderi i skivfodralen, men nej jag är väl helt enkelt för lat. Eller snål. Vilken skön blandning förresten, där vill man ju verkligen vara, lat & snål…

Jag har alltså endast hört korta utdrag från den nya skivan, men då jag mer eller mindre är uppväxt med Mike Oldfield känner jag mig relativt trygg med att kunna kommentera skivan. När jag skriver dessa rader inser jag att ett förtydligande kanske trots allt är på sin plats. Det är skillnad på att tycka om musik och på att dyrka artisten. Jag googlar lite på Mike Oldfield och hittar filmer på youtube, 5-10 minuter långa med personer som filmar och kommenterar när de öppnar den nya skivan som just kommit med posten. Så mycket man inte förstår. Där är alltså inte jag, och följaktligen finns det risk att jag trampar de riktiga fansen på tårna, om nu några sådana faktiskt läser denna text över huvud taget.

Mike Oldfield har gjort det här tricket tidigare, och med framgång. Senast Oldfield gav sig på ett liknande projekt var när han gjorde Tubular Bells II (1993), baserad på hans legendariska Tubular Bells (1973). Det finns många exempel på skivor som uppdaterats genom någon form remastering och ibland med nytt/aldrig utgivet material och så vidare, men det är inte det Oldfield gjorde med sin Tubular Bells II. Han lyckades göra en skiva som låter helt annorlunda och i allt väsentligt är en helt ny skiva, men samtidigt kan man höra exakt vilken skiva den är sprungen ur. En mycket imponerande uppvisning i kreativitet. Gissningsvis kände Oldfiled likadant och släppte såväl Tubular Bells III (1998) som Millenium Bell (1999) och här kan man möjligen invända att han borde ha slutat på topp med just det projektet. Som Oldfield-fan tycker jag att båda skivorna är rätt bra, men magin från originalet och tvåan är liksom borta.

Därför tror jag att Return to Ommadawn, som den nya skivan heter, blir ett kärt återseende med den gamle Mike Oldfield. Och ett långt, långt steg bort ifrån hans senaste skapelse, Man on the rocks, som jag inte vill kommentera längre än så.  På Return to Ommadawn spelar återigen Mike alla instrumenten själv, vänligen notera och fundera över vad det faktiskt innebär. Det är återigen en skiva som bygger på hans musikaliska och instrumentala förmåga samt hans kreativitet som fortfarande sprudlar. Smart är han också gubben, han testade faktiskt sin målgrupp via sociala medier(!) vad man önskade av sin idol, och svaret var just back to basics. Och här fick vi leveransen. Man tackar!

En varning måste naturligtvis utfärdas. Vi börjar nu närma oss stundtals riktigt obekväm musik. Detta går inte att ta till sig utan en stor portion tålamod. Det är långa låtar med ett flertal partier, med lager på lager av instrument (sa jag förresten att sång knappt existerar?). En gammal vän undrar alltid med hånfull röst om det är Mike Oldfield när han hör ”annorlunda” musik hos mig. Suck! Men för den som vill och förtjänar det väntar en musikalisk upplevelse.

Lyssna också på:
The Songs Of Distant Earth

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV MARTIN GERGE NILSSON:

Därför är detta världens bästa film  >

Bästa jullåtarna du sannolikt har missat  >

”Fem bortglömda men väldigt stora låtar”  >