Krönika: Hoten från terrorn borde förena

Måndagens terrorattack i St. Petersburgs tunnelbana har i skrivande stund kostat 14 människor livet och skadat ytterliga upp emot 50 stycken. För Rysslands del är det ett i raden av självmordsdåd i kollektivtrafiken. 2010 utlöste två kvinnor bomber i Moskvas tunnelbana i ett ännu värre dåd med 40 dödsoffer, och för fyra år sedan dödade en självmordsbombare sju personer på en buss i Volgograd.
Den här gången var det symboliskt nog i hjärtat av St. Petersburg, Vladimir Putins födelsestad, som terrorn slog till.

Även om motiven bakom terrordåd i Ryssland ändrats genom åren, är fenomenet ingenting nytt för landet.
Somliga skulle hävda att den moderna jihadismen föddes under Sovjets invasion av Afghanistan 1979, då islamistiska idéer förenades med kampen för självständighet, men det var först under 90-talet den kom att slå mot mål inne i Ryssland.
Den terror som från senare delen av decenniet började drabba Ryssland var direkt kopplade till kriget i Tjetjenien, och i de norra delarna av ryska Kaukasien har salafismen och jihadismen de senaste decennierna haft en bra grogrund. Utvecklingen i Syrien, och inte minst ryssarnas stöd till Assad och ofta hämningslösa bombningar i landet, har varit ytterligare bränsle till fortsatt radikalisering.

För Vladimir Putin har det varit viktigt att inte få bombningarna i Syrien att framstå som ett krig mot islam, som jihadistiska grupper försökt att utmåla det som. Mellan 15 och 20 miljoner muslimer uppskattas bo i Ryssland och deras historia i regionen är uråldrig, vilket Putin aldrig velat förneka.
Tvärtom har religionen under hans tid fått en upphöjd roll i det ryska samhället, och det gäller inte bara den ortodoxa kristendomen, utan även muslimska samfund. Däremot finns tydliga krav på samexistens och alla inriktningar inom islam som på något sätt går emot den ryska överheten har kraftigt bekämpats.
I spåren av det har tusentals jihadister från Ryssland och Centralasien rest till Syrien, vilka man inte under några omständigheter velat ska återvända.

Även om attacken i söndags tyder på ett mer sofistikerat utförande än de senaste dåden i Frankrike, Tyskland och England, så är det en påminnelse om en problematik Ryssland och väst delar.
Man har en gemensam fiende i den militanta islamismen och där finns en grund för samarbete och förbättrade relationer, men frågan är om de internationella relationerna än en gång kommer att visa sig vara för endimensionella?
För det måste gå att kritisera Rysslands krigsföring i Syrien, dess annektering av Krim och allmänt hetsiga retorik mot sin omvärld, och ändå förstå värdet av samarbete på andra plan.
Ändå har få såna röster hörts efter måndagens attentat.
Alltmer tyder på att Assad är ansvarig för de avskyvärda gasattackerna mot civila i Syrien i tisdags, och det kommer inte förbättra USA:s hållning mot Ryssland, som generellt börjar bli mer negativ.

Mycket av den antagonism som Ryssland och väst hyser mot varandra är uråldrig, och många i båda läger misstänkliggör varenda röst som syftar till minsta försök att bygga broar.
Risken är att dessa tar kommandot när pendeln i USA svänger alltmer, och att det omöjliggör all form av samarbete som båda parter annars skulle tjäna på.
Och då USA, Europas stormakter och Ryssland alla förklarat krig mot den jihadistiska terrorismen, vore det väldigt korkat att på den punkten inte förbättra relationerna.
Annars blir det ett kvitto på att det är en kamp de styrande ledarna inte har som högsta prioritet.

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV SETH ÖRBRINK:

Detta kan stå terrorsekten IS dyrt  >

Här växer Putins nya maktcentrum fram  >

”Folkmord sker bäst bakom stängda dörrar”  >

Trots terrorattacken – det kan Europa lära av Israel  >

EU måste stå starkt mot Turkiets hot  >