Krönika: Drömmen om en egen stat lever

Kurderna gav under kriget mot IS tapperhet ett ansikte för världen. En i början undermåligt utrustad armé som ensamma var tvungna att skydda sig mot världens grymmaste terrorsekt, väckte beundran och sympati från omvärlden. Även om konflikterna inte dog med kalifatet, har kurderna redan börjat hoppas på belöningen.

Länge såg kurderna ut som de enda som kunde bjuda på ordentligt motstånd när IS plöjde fram i Irak och Syrien. När stad efter stad föll, oljekällor togs över och hela förband av regeringssoldater flydde sina positioner, kablades bilder ut över världen på både barn och äldre kvinnor i Kobane som tog till vapen.

Under lång tid tittade världen på, imponerade men handlingsförlamade att hjälpa till när kurdiska soldater vädjade om modernare vapen. Och efter att hjälp väl kom, har man hela tiden varit en lojal koalitionspartner och del i kalifatets sönderfall.

Få tror att IS fall kommer att innebära omedelbar fred i Mellanöstern, men kurdernas dröm om ett eget land känns mer aktuell än någonsin.

Ändå finns många uppenbara hinder. Dels de interna konflikter som finns, som primärt bottnar i rivaliteten mellan de två största partierna i den irakiska delen, KDP och PUK.

Under mitten av 1990-talet låg de i inbördeskrig med varandra, och än i dag har de kontroll över olika områden. Kriget mot IS har gett sken av kurderna som fullt enade, i synnerhet då tusentals rest ner från andra delar av världen för att slåss för sitt folk.

Men de politiska motsättningarna är så grava att strider än i dag förekommer, och det är konflikter som med största sannolikhet inte kommer att försvinna över en natt.

Ett annat hinder är konflikten med Turkiet, där landets över 20 miljoner kurder är hårt ansatta av Erdogans styre, samtidigt som bland andra PKK trappat upp sina attacker i landet. Av de delar i Irak, Syrien, Iran och Turkiet som Kurdistan gör anspråk på, är den turkiska delen Baku den man i alla fall kortsiktigt kommer att ha svårast att utropa självständig.

Turkiet har i Syrien bekämpat kurdiska styrkor, och det har varit ett huvudbry för USA, som stått enade med båda parter.

Kurdernas första delmål är att stärka banden ytterligare med den irakiska regeringen. Efter Saddam Husseins folkmord utropade KDP och PUK självstyre över den av USA och FN inrättade skyddzonen i norra Irak, och dess Peshmerga-styrkor var troget allierade när USA störtade Saddam.

Därefter har man försökt fördjupa relationerna med Bagdad, även om dispyter funnits. Miljonstaden Kirkuk kommer att vara ett omstritt territorium, och fördelningen av områdets oljeresurser kommer det krävas fortsatta förhandlingar om.

Men mot IS har man stått gemensamt och den irakiska regeringen har gett flera tecken på att man ser värdet av att i framtiden ha en självständig och stark allierad i närområdet. Det gör att kurderna nu ha ett bättre utgångsläge än på länge att få den irakiska delen fullt självständig.

För USA och Europas del borde ett självständigt Kurdistan på lång sikt vara välkommet. Med sin demokratiska parlamentarism, sina väl utvecklade instutitioner och sekulära ideal, skulle man uppfylla alla kriterier om det verkligen är demokrati väst vill främja i Mellanöstern. I den irakiska delen är det lagstadgat att minst en tredjedel av parlamentet ska bestå av kvinnor, och värnandet om minoriteters frihet är också exempel på hur långt man kommit i den demokratiska processen.

Dessutom följer resten av USA:s allierade runtom i världen utvecklingen, och för fortsatt förtroende hos dessa har inte USA råd med att i framtiden överge kurderna.

Men att väst aktivt kommer att kämpa för den kurdiska stat man glömde när man ritade om kartan efter första världskriget, är att hoppas på för mycket. Kortsiktig stabilitet är ledordet, där man de senaste åren varit snabba att acceptera självständiga stater, men först efter att de utropats.

Kurderna kommer även i fortsättningen att själva få gå i fronten för att uppfylla sin dröm. Och även om det då sker i små steg, har de i Irak nu bättre utsikter än på länge.