Krönika: "Det här kan bli Europas nästa krig"

Ett tåg med texten ”Kosovo är Serbien” på 21 olika språk rullade nyligen in i Kosovo från Belgrad. En provokation som stoppades av militär, något Serbiens president Tomislav Nikolic tolkade som ett tecken på att den albanska majoritetsbefolkningen vill ha krig.

Kosovo har varit omtvistat ända sedan dess självständighet 2008. Den serbiska militärens etniska rensning av kosovoalbaner i provinsen ledde till att NATO bombade Belgrad 1999 och tvingade serberna till kapitulation. Det blev slutet på de inbördeskrig som hade plågat Balkan under 1990-talet, men det lämnade också ett sårat och förödmjukat Serbien, som aldrig riktigt accepterat nederlaget.

Vad som ledde fram till krigen på Balkan kan förklaras på olika sätt. Att hävda att det enbart berodde på etniska motiv med historiskt ouppklarade konflikter, vore väl förenklat.
Däremot blev dessa tydliga efter Josip Titos död 1980. Kommunistledaren hade enat folken som jugoslaver, och i sönderfallet efter hans död återuppväcktes etniska identiteter till liv, vilka i sig eldade på de ökade motsättningarna i landet.

I Serbiens fall har det i synnerhet handlat om makt och storpolitiska intressen. Som Jugoslaviens huvudstad utgick makten från Belgrad, och det var serberna som ville hålla ihop republiken när de andra delarna strävade mot självständighet.
Kosovo är ett särskilt känsligt ämne, och även om etniska serber utgör mindre än 7 procent av landets befolkning, ses det fortfarande både i Belgrad och av kosovoserberna som en serbisk provins.

Denna syn splittrar FN:s länder, där USA och i stort sett hela Västeuropa erkänner Kosovos suveränitet medan Ryssland, Kina och många östeuropeiska länder inte gör det.

Och det är Serbiens förhållande till Ryssland som på allvar nu kan ställa saker på sin spets.
Ländernas relation är uråldrig, byggd på en etnisk och kristet ortodox gemenskap, som gjort dessa till naturligt allierade. Bundna av djupare faktorer än de politiska och ekonomiska intressen som annars brukar forma allianser.
Så sent som i höstas genomförde länderna en gemensam militärövning med namnet ”Slavic Brotherhood”, något som ger en fingervisning om den identitet man upplever sig dela.

Det är också i samma ordalag som Ryssland motiverade annekteringen av Krim, som serberna nu använder sig av i retoriken mot Kosovo. I januari hotade president Nikolic med att man inte skulle tveka på att gå in i norra Kosovo om man skulle känna sig tvingade att skydda den serbiska minoriteten.
En minoritet som både är diskriminerad och systematiskt utsatt för hatbrott enligt bland andra Human’s Rights Watch.

1999 föll Rysslands sista allierade i Europa efter Natos bombningar, och det ledde både till en sargad rysk självbild och en försvagad röst i den internationella maktpolitiken.
Detta kommer Vladimir Putin inte att tillåta igen. Tvärtom skulle Kreml betrakta en militär serbisk seger i Kosovo uppbackad av Ryssland, som ytterligare en framgång efter Krim och landets inblandning i Syrien.

Helt plötsligt ligger bollen hos Donald Trump. För det är ingen slump att Serbien höjt tonläget mot Kosovo just nu, man ser ett strategiskt läge med en ny amerikansk president som vill förbättra relationerna med Ryssland.
De NATO-trupper som sedan 1999 garanterat någon form av stabilitet i Kosovo, kan riskeras att dras tillbaka i Trumps strävan att inte stöta sig med Putin.

Det skulle riskera stabiliteten på hela Balkan och i förlängningen kunna leda till Europas nästa krig.
Alternativet är att Serbien istället fullföljer den fredliga vägen mot ett EU-medlemskap man idag förhandlar om, och förpassar landets gamla konflikter till historieböckerna.

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV SETH ÖRBRINK:

”Folkmord sker bäst bakom stängda dörrar”  >

Trots terrorattacken – det kan Europa lära av Israel  >

EU måste stå starkt mot Turkiets hot  >