Krönika: Ingen borde vara förvånad

Människor vill ha politiker som lyssnar. Som företräder dem i ett demokratiskt valt parlament. Som pratar samma språk. Som inte är tondöva. Som inte svävar på molnen.

Republikanen Donald Trump är en buffel. Men han är också en briljant agitator. Hans retorik går hem. Den är rakt fram. Utan krusiduller. Och folk vill ha en radikal förändring. Det är tydligt. Dessutom till vilket pris som helst.
Det är uppenbart att det gäller i USA.
I Sverige.
I Storbritannien – med sitt Brexit.
Och i Europa.

Det som händer i vår omvärld är en spegelbild på utvecklingen här hemma i Sverige. Det är en käftsmäll på eliten och alla experter och förståsigpåare. Den som hållit sig vaken borde inte vara förvånad. Det här kommer inte som någon blixt från klar himmel. Det är tvärt om högst väntat och om du mot förmodan är chockad är det kanske dags att fundera över ditt tillstånd och kliva ur bubblan av illusioner.

Folkets makt är stor. Det visar med tyngd resultatet av USA-valet. Miljardären och republikanen Donald Trump, som kan beskrivas som en amerikansk variant av Bert Karlsson (om ni minns Ian & Bert och Ny Demokrati i riksdagen) har gjort det ena plumpa uttalandet efter det andra, inte minst riktat mot sin demokratiska kombattant Hillary Clinton under presidentvalskampanjen, som går till historien som den smutsigaste.

Trump har utmålats i medier som en galning, en sexist och våldtäktsman. Han har deklarerat att handelshinder ska resas, bland annat mot EU, för att skydda USA:s affärsintressen. Han har lovat bygga en mur för att stoppa mexikaner och andra migranter att ta sig in i USA. Han flirtar med Rysslands president Vladimir Putin och Nordkoreas Kim Jong-Un – vad nu det i förlängningen betyder för omvärlden.

Trump – med sin rappa käft och seriefigursliknande frisyr, som han hävdar inte är en tupé – har även avfärdat klimatförändringarna som en skröna. Nämnas kan att USA är en av världens största miljöbovar.

Men oberoende av sina mer eller mindre galna och icke rumsrena värderingar och populistiska utspel så lyckas Trump alltså vinna folkets röst.

Det handlar inte om att han är en kompetent politiker – det hamnar i skuggan av pajkastningen – utan till syvende och sist om ett utbrett politikerförakt. Donald Trump är outsidern som var utdömd på förhand men som nu tar plats i Vita huset i Washington.

Det inträffade är i klartext en stark väljarreaktionen och, kanske någonstans, ett friskhetstecken på ett symptom att något i det politiska statsskicket – i Sverige liksom i USA – är sjukt.

Trump, oberoende av sina miljarder eller kanske just därför, har förmågan att nå människor. Hans budskap och slogan är att återställa ordningen: “We are going to make America great again!”

Att han bara skulle locka så kallat white trash – amerikansk underklass – var en total missbedöming. Precis som Sverigedemokraterna har Donald Trump i USA ett stort stöd bland vita medelklassmän – och i hög grad även män i överklassen.

Hos alla kvinnor är Trump av förståeliga skäl inte lika poppis. Men han vann ändå. Och det var ingen skräll. I ärlighetens namn.

Jag påstår inte att det här är bra. Jag konstaterar bara faktum.
Det är på sitt sätt sorgligt. Och om det plötsligt leder till ett uppvaknande känns det som att det kommer…
…för sent!