Från stjärna till hemlös: "Han grät som ett barn"

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Fasader är inte riktigt min grej. Det låter kanske som en cool sak att säga, att slänga sig med, nästan något att vara stolt över.
Men väldigt många gånger i mitt liv har jag önskat att jag varit bättre på att hålla god min, kalkylera och beräkna mina möjligheter i förhållande till mina risker.

Människor som jobbar med stora pengar inbillar jag mig är rätt bra på det där.

Men jag älskar att gå bakom de där fasaderna. Jag vill se hur det egentligen ser ut. Medaljens baksida och allt det där.

I dagarna har jag givit ut en bok om en känd fotbollsspelare som hade en sagolik karriär som fruktad målskytt. Han var en av Europas bästa fotbollsspelare under några år. När karriären tog slut och lamporna slocknade försvann han in i missbruk och förnekelse. Mot slutet av sin aktiva tid som alkoholist deltog han i en välgörenhetsmatch, inbjuden av ingen mindre än Zidane.

Han var lite lagom berusad under själva matchen men det stora elddopet kom efteråt, vid banketten, där massor av teveskärmar visade matchen om och om igen och Mats Magnusson (som han heter) kunde se sig själv snubbla runt, stor som ett hus.

Han hade äntligen tvingats in bakom sin egen fasad. Han hade äntligen fått syn på sin egen bakgård. Han hatade varje sekund av det. Han ångrade att han tackat ja, han skämdes för sina vänner och sin familj, han grät som ett barn.
Men tre månader senare hade han skrivit in sig på behandlingshem och startat resan tillbaka till värdighet, upprättelse, kärlek och tillit. Utan att ha lett sig själv runt sig själv, in bakom skiten, in bakom allt tjutande mörker och all sorg, så hade han inte levt dag.

Får vi inte ta i våra förluster, våra sorger, våra rädslor och allt det lilla som också definierar oss är risken stor att vi går på lögnen om att vi inte är värda kärlek eller omtanke, varken från andra eller oss själva.

Varje medalj har en baksida heter det ju. Men jag tror mer på att det bara finns en sida, den sanna och den rätta. Sedan ägnar många av oss väldigt mycket tid åt att hålla upp den där andra sidan, men den är helt och hållen vår egen version.

För att bryta igenom som de vi egentligen är behöver vi med jämna mellanrum ta oss igenom skärselden och skammen det innebär att stå helt och hållet nakna och ärliga inför oss själva.

Det där är skitsvårt, särskilt i en tid där yta och livslögn premieras och applåderas och där man själv känner sig riktigt nöjd över att ha ljugit för sig själv och andra runt omkring om vem man egentligen är.
Men vi är i skammen tillsammans. Därför behöver vi inte skämmas.