Många likheter mellan entreprenören och Måns Zelmerlöw

Nu är det andra tider. Det kallas numera Mello och är det hippaste som en fylld tv-soffa kan tänka sig. Varje år slås nya tittarrekord. Tävlingen är en monstruös maskin som rullar sitt segertåg genom Sveriges utsålda ishallar under årets första månader. Kvällspressen har krigsrubriker och diskuterar allvarligt om senaste juryskandalen, som om det faktiskt betydde något på riktigt.

Frågan från 1975 kvarstår: kan man tävla i musik? Svaret är kanske inte helt självklart. Det handlar så klart om tycke och smak och det finns ingen absolut måttstock. Typ fotboll. Gör du ett mål och motståndaren inget så vinner du. Punkt.
Men idrotten är full av tycke och smak. Brottning någon?

Hur har jag kommit in på dessa tankebanor? Jo, för nu börjar mitt alldeles egna Mello. Jag har den stora förmånen att få vara juryordförande för Stockholmsregionen i EY:s tävling Entrepreneur of the year. Det finns mer likheter än man kan ana vid första ögonblicket. Det börjar med att 700-800 entreprenörer nomineras till tävlingen i Sverige. I Stockholm går 14 av cirka 500 nominerade till slutliga intervjuer. 24 finalister från sex regioner tävlar i Sverige i finalen i Stadshuset i Stockholm i januari, och sedan avgörs allt i en världsfinal i Monaco där entreprenörer från 60 länder möts i juni.
Inte helt olikt ett Mellotåg, eller hur?

De närmaste veckorna kommer jag och mina jurykollegor att få den stora förmånen att få sitta ner med 14 fantastiska entreprenörer som gått till final i Stockholm och intervjua dessa under en timma vardera. Det blir mitt fjärde år i juryn, och de här dagarna är verkligen en av höjdpunkterna under året. Bakom var och en av dessa entreprenörsresor finns en historia som innehåller allt från euforisk glädje, hopplöshet under vissa tillfällen, men framförallt en otrolig envishet och målmedvetenhet. Det är lätt att luras ibland om man läser Di Digital eller DagensPS, för att ta två exempel, när de beskriver alla dessa framgångssagor som Klarna, Spotify med flera, att tro att det mest handlar om lyckade finansieringsrundor och coola möten med samhällets toppar. Det är lätt att missa det kopiösa arbete som Daniel Ek och Sebastian och de andra i Klarna-gänget har gjort för att nå där de är i dag. Alla nätter, helger och missade semestrar som krävs för att bli en framgångsrik entreprenör.

Jag kan såklart inte nämna några av de tävlande i år men jag minns gärna med glädje samtalen med Klarna-gänget, Anders Ström, Fernando Di Luca och alla de andra, ingen nämnd ingen glömd. Jag minns också historien som Eva-Lena Blomster berättade om hur hon sålde frukt på Södermalmstorg när det började regna och frukten riskerade att förstöras. Hon packade då frukten i korgar och gick runt till kontoren i närheten och ringde på. Och så var det första Fruktbudet fött. En underbar historia om entreprenörskap.
Kan man då jämföra Fruktbudet med Klarna eller Unibet? Nej det är klart att man inte kan. Kan man tävla i entreprenörskap? Det är klart att det inte finns en absolut måttstock vem eller vilka som lyckats bäst.

Jag ser Entrepreneur of the year ur två perspektiv. Ur mitt alldeles egna rent egoistiska perspektiv så är det en ynnest att få möjlighet att träffa, samtala och inspireras av fantastiska människor och entreprenörer. Den bestående känslan efter dessa dagar är alltid – ingenting är omöjligt med rätt inställning.

Ur ett annat perspektiv ser jag tävlingen som ett tillfälle att uppmärksamma och hylla entreprenörskapet och entreprenörerna. För det är precis som jag sagt förut, Sverige och Stockholm är en helt fantastisk grogrund för entreprenörskap.

Och det är kanske så vi ska se Mello också. Som en hyllning till artisterna snarare än en tävling på liv och död.
Men det säljer man kanske inga klick eller lösnummer på.
Avslutningsvis är jag fascinerad av alla de sportjournalister som öser galla över vårt svenska hockeylandslag efter förlusten mot Team Europa. Tydligen betraktas det som ett hitte-på-lag.
Individ för individ är Team Europa ett väldigt bra lag. Och vad är ett landslag förutom ett hitte-på-lag som träffas några gånger om året för att spela i en gul tröja? Hela tanken med ett landslag tycker jag känns minst 20 år förlegad. det är länge sedan jag kände någon upphetsning för ett landslag. Men där förstår jag att jag är i minoritet.
Heja Djurgården och  Arsenal.