Krönika: Den oönskade splittringen

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Efter katalanernas val om självständighet har polisens våld i dess spår både chockat och upprört utomstående.

Spänningar och politiskt våld har i Spaniens fall annars varit mer förknippat med Baskien, även om konflikterna med ETA då varit av en helt annan dignitet än det vi nu sett i Barcelona.

Trots det har många chockats av den polisbrutalitet den militärliknande kåren Guardia Civil utsatt de katalanska protestanterna för, och i synnerhet det våld som drabbade civila i röstlokalerna.

Spanien är ett exempel på land som aldrig fullt ut behövt göra upp med sitt förflutna. Diktatorn Franco dog 1975, men många av de fascistiska strukturer som funnits i instutitionerna finns i varierande grad kvar, något som inte minst visat sig hos polisen vid upprepade tillfällen.

Sommaren 2015 trädde en ny lag i kraft som allvarligt begränsade yttrande- och åsiktsfriheten, där just demonstrationsrätten blev väldigt hårt åtstramad.

I tider med försämrad ekonomi och välfärd växte sig protesterna på flera håll i landet, som alltså kriminaliserades till den grad att det exempelvis blev brottsligt att sammankalla folk till demonstrationer via sociala medier.

Och när även fredliga sammankomster mot exempelvis indragna dagisplatser blev attackerade av kravallpolis, behövde inte spanjorerna blicka långt bak i tiden för att bli påminda om landets politiska arv.

I frågan om Katalonien är det dock inte så enkelt som att protestanternas krav bör ses som helt rättmätiga bara för att de slås ner med våld.

Regionen har förvisso en gammal historia med eget språk och kultur, och efter det spanska inbördeskriget och Francos styre, var allt som avvek från det majoritetsspanska direkt olagligt.

Den katalanska seperatismen vann näring ur detta förtryck, och det lever kvar än i dag.

Men den största anledningen till katalanernas önskan om självstyre är av ekonomisk karaktär.

Som Spaniens industriella motor står man för en femtedel av landets BNP, och i alla ekonomiska parametrar står man över landets genomsnitt.

Man är trötta på att betala till fattigare delar av landet, och det är främst de argumenten som lyfts fram, snarare än att man är ett särpräglat folk med rätt till egen stat, så som nationalstaten som statsbildning i grunden är tänkt att vara. Tvärtom, i dag är Barcelona en smältdegel av människor från alla världens hörn, där vissa beräkningar menar att 7 av 10 katalaner har nära ursprung utanför regionen. Och när man i dag dessutom redan har hög grad av självbestämmande och varken språket eller kulturen är förtryckt, finns inte många andra argument värda att lyfta fram för en självständighet.

Det katalanerna hoppas på är att Madrid till slut ska ge samma chans som London gav Skottland 2014, när dessa fick folkomrösta om självständighet.

Skillnaden är dock att Storbritanniens autonoma delar alltid accepterats i sin särart medan det spanska centralstyret hela tiden lagt stor vikt vid landets sammanhållning.

En relativt stor del av Spanien består av regioner med egen historia, språk och kultur och om dessa skulle få bryta sig ur hade det resulterat i landets sönderfall.

Det är också detta som oroar EU, och förklarar varför rösterna mot den spanska polisens våldsamma offensiver de senaste dagarna varit lågmälda.

Ett på ekonomiska premisser självständigt Katalonien hade gett eko och på sikt kunna ge ringar på vattnet, som Bayern i Tyskland eller Flandern i Belgien.

I Jugoslavien var det utropandet av det industriellt starka Kroatiens självständighet som väckte de reaktioner som kom att leda till Europas värsta krig sedan 1945.

Ett lika illa scenario är det nog ingen som förutspår i Kataloniens fall.

Men en splittring från Spanien hade lett till en större instabilitet, och i synnerhet drabbat både de spanska och katalanska marknaderna hårt. Och det är ingenting varesig de eller resten av Europa i förlängningen önskar sig.