Birros fredagsspaning: "Då blev jag arg"

I Italien firar de första maj genom att minnas de människor som mist sina liv eller skadats i arbetslivet. Italiens president talar direkt till de anhöriga i teve. Det är värdigt och vackert. Allt som pågår i Sverige rasar av som gammalt mörker. Jag tror att resandet är medicin mot intolerans. Det är viktigt att vi ser att världen inte är som vi. Det är viktigt att vi ser att vår hysteriska självupptagenhet bara är vår självupptagenhet. 

Det blir en nyhet också i Italien att det svenskaste vi har, Ikea, sparkar folk och att det är just de svenska anställda som blir drabbade. Ikea är hysteriskt populära i Italien även om synen på skönhet och funktionalitet inte riktigt går hand i hand…

Några dygn i Rom, några välsignade timmars avvänjning från hysterin på Twitter och i den svenska ankdammen är helt nödvändigt. Jag tror det är av stor betydelse att vi stillar oss ibland, går in i en kyrka, tänder några ljus, lämnar allt som vill klänga sig fast på oss, pengar, aktier, fonder, transaktioner, klipp och sparande. Det är viktigt för många av oss. Men vår dyrkan av det materiella tär på oss i smyg. Ytlighetens kostym sys i det tysta. Vi bär den hela dagarna och vår andlighet blir till slut ett skrik som inte hörs men som ändå ekar i vårt inre.

Första maj-talen i Sverige når mig som stigande rök. Valrörelsen är ännu inte uppe i varv. Det är floskler och halvsanningar lagrade på varandra. Det är smicker, taktik och spel. Det är brödsmulor för folket att hungrigt gripa efter. Det är obegripligt hur enkelt det är att leda ett folk. Som om vi ville bli ledda. Som om vi lägger ett värde i att inte tänka själva.

Roma vinner mot Liverpool med 4-2 men det räcker ändå inte. Liverpool går till final i CL och en hel stad är otröstlig. Jag går hem från arenan en ljummen natt när stjärnorna känns helt nära, som om de går att nå, som om det vore möjligt att sträcka sig efter dem och vidröra deras tusenåriga värme.

Under flygresan hem får jag sitta i cockpit på SAS-planet och min flygrädsla dämpas faktiskt. Jag är inte ett dugg orolig när planet går ner genom regntunga skyar på torsdagen.

Akademien i Sverige beslutar under fredagen att inte dela ut något Nobelpris i litteratur och jag förväntas som författare ha en åsikt om detta när en tidning ringer och undrar vad jag tycker om det. Jag tycker ingenting om det. Den fruktansvärda elitism som Akademien är en del av har alltid varit min absoluta motsats som författare. Jag minns när jag hånfullt blev kallad ”Ikea-poet” i en av de där hycklande, finkulturella salongerna. Då blev jag arg. Jag blir sällan arg längre. Nu är jag stolt över att vara en Ikea-poet.

Jag vrider mitt bleka, trötta huvud mot solen. Den värmer. Det är knappt, men den värmer trots allt.

Trevlig helg.