Birro: "Rädslan är vår värsta fiende"

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Jag ser, hör och läser tillräckligt mycket galenskap varje dag för att bli vettskrämd. För allt.
Men när jag orkar och vågar lyda blicken, när jag stänger ner och fäller ner skärmen, när jag ställer upp mitt fönster och hör regnet tassa in till mig, när regnet blir osynliga kattspår i min lägenhet, när jag tänder ett ljus eller två, när jag stillar mig i bön, när jag blir min ålder, när jag rätar på ryggen och möter mannen i spegeln, och när jag sedan går ut ser jag trots allt inte ett samhälle som givit upp, som krackelerar, som gått sönder, som hotas av ödeläggelse.

Det goda i världen kräver en del av oss.

Det kräver att vi orkar byta blick. Det kräver av oss att vi orkar bryta rotandet i andras oförrätter. Det kräver av oss att hatet vi får riktat mot oss (som alla som vågar stå för något blir utsatt för) får falla som sot till marken.

Jag ser också omkring mig män och kvinnor som gör allt de kan för sina barn och för varandra.
Vardagen som en stjärna att ta ner.

När jag träder ut ur det fängelse som är mitt liv, mina tillkortakommanden, mina nederlag, även mina segrar, ser jag världen med en annan blick. Jag glömmer inte orättvisorna, galenskapen, glömmer inte blicken hos en enda av alla dem som förföljt och hotat, men jag är inte längre där. Deras förljugna blick är inte sann eftersom det inte är mig de ser. Jag är någon annanstans.

“Världen tycks vilja ha oss stridsberedda, klara för krig, hela tiden mot varandra. Om du faller, vinner någon annan.”

Andra människor upphör att vara hot eller hinder. Andra människor blir syskon i en mörk tid. Vår tid älskar sina lydiga soldater. Den här tiden är som en enda lång repmånad. Världen tycks vilja ha oss stridsberedda, klara för krig, hela tiden mot varandra. Om du faller, vinner någon annan.

Men det är bara att ta et kliv ut ur det där. Gatan bredvid blommar av ljus och duggregn. Du behöver inte delta i ett krig som inte är ditt, som inte leder sig någonstans. Den här jakten efter stålar och status, efter bekräftelse, blickar, leenden, framgång, kändisskap, den jakten är en jakt efter vind. Vi vinner aldrig något. Vi har lagt allt vi har på en siffra som inte finns. Hjulet bara snurrar och snurrar och vi ser inte ens att det är en snåljåp, clownen från DET som står och snurrar på det.

“Det är lätt att göra rädslan till sin bästa vän.”

Det är lätt att göra rädslan till sin bästa vän. Den kräver så lite av oss. Rädslan är vår värsta fiende för den förvandlar oss själva och alla andra till brickor i ett spel som inte är vårt, som vi egentligen inte kan reglerna till, ett spel där ingen vinner, förutom den djävulska clownen med sitt blodröda grin.

Jag sitter där jag sitter. Jag har vad jag har. Men jag är tacksam över det jag har, och tacksam över det jag förlorat. Jag är stolt över vad jag skapat och när jag lägger mig intill mina barn ikväll och hör deras trygga andning ska jag viska till dem att världen är en god plats, en plats för drömmar och kärlek, och om det är en lögn, så är det en lögn.
Jag tänker inte förvägra mina barn att vara naiva drömmare i en tid som värdesätter polemik och avsky.
Mitt blödande hjärta är det enda vapen jag behöver.