Birro om varför hans penna glöder

Yrket att formulera sig i ord är inte något jag bestämde mig för i en viss ålder eller så. Yrket låg nedärvt i mig från början. Inte på grund av att mina föräldrar skrev, för det gjorde de inte – jag är uppväxt i ett kulturellt men inte överdrivet intellektuellt hem – utan skrivandet, eller rättare sagt känsligheten som föregår allt skapande, var med mig från början.

Jag har under hela mitt liv varit tvungen att skriva. Jag har inte haft något val. Jag har skrivit eftersom världen verkat så skrämmande och orimlig. Jag har inte begripit mig på den, och skrivandet visade sig tidigt vara en nyckel, ett redskap att göra det skrämmande mindre skrämmande, en guide och vägvisare i underjorden.

Det tog flera år innan jag vågade formulera för mig själv att mitt skrivande också är en kallelse från Gud.

Jag har genom hela livet plågats av en över­driven känslighet, en sorts ständigt påslagen medvetenhet. Intrycken har sköljt över mig och för att bringa ordning i allt detta har skrivandet varit nödvändigt för mig.

Det tog flera år innan jag vågade formulera för mig själv att mitt skrivande också är en kallelse från Gud. Det låter så högtravande, så utvalt. Men vi är ju alla utvalda. Vi är alla skapade av Gud för en särskild mening. Så är det. I andra tider hade det heller inte låtit särskilt högtravande, men vi lever i ett land och i en tid som räds det högstämda och högtravande. Men det bästa med livet är att det faktiskt är på riktigt ibland. Livet är högtravande med jämna mellanrum och jag tror vi gör oss själva en stor otjänst om vi inte tillåter livet att vara det.

Det stora mysteriet är egentligen inget mysterium, utan mer en dörr i oss själva som vi kan välja att hålla öppen eller stängd.

Vi vet från början vad som är rätt och gott. När vi sedan blir äldre och upptäcker att också mörkret slåss om den här världen finns alltid risken att vi anammar världens trick. Vi lär oss att vi kan få fördelar om vi ljuger och bedrar. Men, och detta är det centrala, vi mår i förlängningen alltid dåligt om vi lever på det sättet.

Men under hela livet kommer vi då leva med en sorts stilla gråt, en saknad, en förlust, en snedvriden klagan…

Vi vet att vi gör fel och mår dåligt av det.

Den vetskapen är av oerhörd betydelse.

Man kan leva ett helt liv i lögn och cynism. Men man kommer alltid vika ner blicken från spegeln om kvällarna. Man får svårt att, över tid, leva med sig själv. Man vet att livet man lever möjligen slussar en uppåt i karriären men priset man betalar är en sorts tudelad sorg, en förvriden insikt av vad livet handlar om.

Det grundläggande goda i oss är starkt som kärlek. Ändå kan vi lämna det goda vid vägkanten och rusa åt ett annat håll. Men under hela livet kommer vi då leva med en sorts stilla gråt, en saknad, en förlust, en snedvriden klagan som kommer ljuda allt högre ju längre vi fortsätter gå åt mörkrets håll.

Valet står mellan liv och död, mellan ljus och mörker. Man är aldrig framme. Livet är en resa, hela tiden, varje dag.

Eftersom ingenting utanför mig själv uppmuntrat sökandet är min enda rimliga slutsats att sökandet föddes inne i mig. Längtan efter hemkomst, efter Gud, efter ro, efter mening, kan måhända för en konstnärssjäl vara tydligare än hos andra, men jag tror nu att vi är skapade av Gud för att hitta tillbaka till Gud. En stor del av meningen med livet är Gud.

Ska man bryta ner anledningarna till att leva tror jag det handlar om tre viktiga grundstenar. Gud,(eller säg Kärlek om Gud skaver på in tunga) familj och arbete. Jag har verkligen ansträngt mig för att hitta andra värdefulla beståndsdelar men dessa tre är de som hållit, som inte rostat sönder av tiden.