Birro om kyrkan: "En politiskt toppstyrd elit"

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Jag tror på Gud.
Det gör mig till en fullt normal och frisk människa i ett större värdlsligt perspektiv, men det gör mig också till en suspekt och löjlig person i ett strikt svenskt, inhemskt perspektiv.

I Sverige har vi gjort oss av med Gud.
Vi har avsatt honom. Vad ska vi med Gud till när vi själva styr vårt eget liv?

I centrum av denna krackelerade religiositet står Svenska kyrkan. Dit är det val på söndag.

När jag som troende närmar mig Svenska kyrkan är det som att närma sig en nedsläckt borg i mörkerkörning.

“Som om Guds företrädare i Sverige är mer intresserade av att tala genusdagis än synd.”

Väldigt lite tillåts handla om just Gud där. Det mesta handlar i stället om just politik. Som om Guds företrädare i Sverige är mer intresserade av att tala genusdagis än synd.

Jag tror många svenskar, också de tusentals som lämnat Svenska kyrkan, hyser stor respekt för kyrkans arbete, för kyrkorummet, för diakonin, för det solidariska arbete som faktiskt görs i kyrkans regi.
Men många är också förvirrade och förtvivlade över att kyrkan låter bra mycket mer som en myndighet än som en andlig hemvist.

Jag tror att de flesta hellre sätter sig på en sten i en skog och ber än de går in i de kyrkor som en gång restes för just det ändamålet.
Är inte detta det ultimata nederlaget för en kyrka? Varför helt enkelt inte erkänna detta?

Svenska kyrkan frågar på affischer och på reklam i tunnelbanan vad vi tycker den ska ägna sig åt…

Gud? Jesus? Bibeln? Syndernas förlåtelse? Självrannsakan. Eftertanke. Förlåtelse.

En kyrkas främsta uppgift borde vara att föra ut evangeliet till människorna och människorna till evangeliet. Nu tycks allting handla om genus, miljö, Palestina, Israel-hat och politik i största allmänhet.

“Det liknar mer det gamla Östtyskland än något annat.”

Jag känner flera präster i Svenska kyrkan som vittnar om att ledningen motarbetar allt och alla som har en avvikande uppfattning i någon enda fråga. Det liknar mer det gamla Östtyskland än något annat.

Det är fruktansvärda historier som jag fått höra, om hur den politiskt toppstyrda eliten inom Svenska kyrkan effektivt anstränger sig för att kväsa de som har avvikande uppfattningar.

En kyrka ska överhuvudtaget inte hamna i politiska strider. Det är så ovärdigt. Men lyssna på en enda intervju med ärkebiskopen eller någon annan i toppen av Svenska kyrkan. Det bra mycket mer politik än Gud.
Och har man inte missuppfattat sitt uppdrag då?

Jag ska bespara de bevis på härskarteknik som jag själv blivit utsatt för när jag försökt lyfta detta med kyrkans ledning. Jag gnäller tillräckligt ändå. Som troende är jag bara sorgsen över att vårt lands stoltaste kyrka så tydligt tycks ha tappat begreppet om vem man är och varför.

“Hammar är så insyltad i den politiskt korrekta makten inom Svenska kyrkan att hon inte ens ser hur kladdiga hennes fingrar är”

I SVT:s Agenda i söndags stod prästen Anna-Karin Hammar och säger att det socialdemokratiska partiet hämtar sin politik direkt från aposteln Paulus…
När Dagens Nyheters Erik Helmerson påpekar det uppenbara, att Hammar är så insyltad i den politiskt korrekta makten inom Svenska kyrkan att hon inte ens ser hur kladdiga hennes fingrar är, så får han bara ett helt blankt och tomt ansikte tillbaka.

En kyrka som inte vågar vara kyrka utan faller handlöst i den förbannade samtidens snäva perspektiv runt frågor upphör ganska snart att vara kyrka. Den blir något annat, en tankesmedja kanske. Ledd av Hammar, Eva Brunne, Antje Jackelen och Helle Klein.
En sådan kyrka tror jag inte en enda människa, förutom ovan nämnda, vill se.