Birro om cirkusen kring Nobelpriset

“Ska jag veta vem det är?”

“Har jag läst hen?”

“Ska jag våga erkänna att jag inte läst en enda bok?”

Kulturmänniskor som blir nervösa är roliga.

Kazuro Ishiguro är årets Nobelpristagare i litteratur. (Foto: TT)

Jag var mycket rädd för clowner när jag var barn. Särskilt en clown som hette Snåljåp och huserade i kloakerna dit han lockade små barn med löften om att få sväva som ballonger. När det regnade och stuprören gurglade kunde jag höra hans rosslingar och hesa skratt. Jag sprang Nordhemsgatan fram och skyndande mig in i porten, i säkerhet.

Stephen King skriver i romanen “Det” om förlorargänget i The Barrens i Derry, ett vildvuxet grönområde, där stadens mobbade enklav samlades för att slicka såren och bygga sig en sorts värdighet mitt i kaoset.

King är bara till viss del en skräckförfattare.

De blev mina vänner genom tusen sidor. De blev verkligare än allting annat. Jag älskade dem eftersom de var som jag.

Stephen King är en mästare på att formulera ungdomens utanförskap och barndomens ständiga och sorgliga skräck. “Det” är fortfarande en av de största läsupplevelser som jag har haft. Det föreföll helt overkligt att en vuxen människa kunde sätta ord på mina tankar, känslor, värderingar och förvirring. Han hade barndomens alla koder.

King är bara till viss del en skräckförfattare. Till långt mycket större del är han världens bästa berättare.

King tar sig an konstens klassiska ämnen; döden, konsten, kärleken och livet – och han gör det så vansinnigt begåvat att vi inte ens märker att det är om det som vi läser.

Att skriva tunna diktsamlingar om tidens gång eller lyriska hyllningar till Romas Francesco Totti utgör egentligen ingen skillnad. Det är poesi. Det är hantverket som betyder något. Och hantverket måste hela tiden sträva efter att beröra. Att man berör är det enda viktiga.

Att skriva för sina kulturella polare, för att göra sig märkvärdig eller för att visa hur förbannat intellektuell man är har ingenting med god litteratur att göra.

Vem det är? Ingen aning.

Förra året fick Bob Dylan Nobelpriset.

Jag stod som av en händelse inne på fantastiska Hedengrens Bokhandel vid Stureplan i Stockholm. Många hade samlats vid radion där inne för att höra vars namn de skulle få höra. När det stod klart vem som fått det gick luften ur hela affären… Det var som att se en skolklass upptäcka att nöjesfältet de ägnat timmar åt att resa till hade stängt.

Jag hoppas att King ska få Nobelpriset varje år. Men ibland blir man ända glad. Som när Dario Fo fick priset, eller som när Dylan fick det. Allra godast blev jag dock när Tomas Tranströmer fick det 2011.

Vem som fick det i år?

Kazuro Ishiguro.

Vem det är?

Ingen aning.

Om jag tänker ta reda på det?

När jag läst om The Shining för fjärde gången…

Kanske…