71 år och mörkrädd - allt är Hitchcocks fel

Efter programmen somnade jag med täcket över huvudet och en stolsrygg under dörrhandtaget – långt upp i tonåren. Tacka tusan för det. Vem ville ha människor det växer mossa på in i sovrummet?

Spegeln tog jag ner från väggen och ställde i garderoben. Jag visste ju att det bodde en död kvinna inuti.

Jag var en glad och bekymmersfri parvel fram till att jag fyllde elva år. Delade rum med min ett år äldre bror. Morsan läste aftonbön och vi bad Gud skydda våra morföräldrar, farföräldrar, kusiner samt vår strävhåriga tax Strutten. Varje kväll somnade jag lugnt och stilla.

Televisionen kom in i mitt liv. Champion the Wonderhorse, Robin Hood och brottmålsadvokaten Perry Mason vidgade mina vyer. Jag blev medveten om en värld utanför plugget och Svalan, detektivklubben jag grundade tillsammans med min bästis Bertil.

Tyvärr rymdes även den förbaskade Hitchcock i tevetablån.

Även onda människor befolkade världen

Jag blev plötsligt varse att även onda människor befolkade världen. Där fanns spöken, monster, vampyrer, psykopater och mördare. Det påverkade min nattsömn i negativ riktning. Jag tvingade allt oftare brorsan att sova skavfötters med mig. Jag blev nervös om våra föräldrar var bortbjudna en lördagkväll – vem skulle nu skydda oss om en hornbeprydd djävul knackade på?

En lördagskväll när mina föräldrar var borta annonserade tevehallåan att man skulle visa ett avsnitt ut ”The voice in the night” producerad av Alfred Hitchcock.

– Filmen är inte lämplig för barn, sa hallåan och tittade vänligt men bestämt in kameran.

Det var som om hon räckte mig en glasstrut rätt genom rutan. Jag insåg omedelbart att jag var tvungen att tacka och ta emot. Filmen var i svartvitt och ackompanjerades från ruta ett av olycksbådande musik.

Kunde inte stänga av

Vilken idiot som helst förstod att något fasansfullt skulle inträffa. Ändå kunde jag inte förmå mig att stänga av.

Handlingen: ett par som firar smekmånad på sin segelbåt hamnar i dimma och stiltje. De tvingas ro i väg i jolle i ett försök att få tag på vatten och proviant. Paret stöter på ett övergivet segelfartyg. Besättningen är som uppslukad.

Allt är övervuxet av mossa. När de skrapar ren den mögliga beläggningen från konservburkarna i kabyssen inser de via datummärkningen att fartyget bara legat några veckor i stiltjen. Ändå gror mossan över allt – på stolar, bord, dukar till och med på porslinet.

De måste ta sig där ifrån. När mannen stiger upp nästa dag och tar på sig kläderna zoomar kameran in hans underarm.  Musiken stegras till ett crescendo – mossan har börjat gro på hans nakna hud. I filmens final ror han i väg luden som ett bergatroll, fullständigt övervuxen av mossa.

Vid det här laget klättrade jag på väggarna av skräck oförmögen att slita mig från teveapparaten. Natten tillbringade jag i lakan sjöblöta av kallsvett. Något kliade på min rygg. Var det ett myggbett, någon slags exem eller – Hitchcocks MOSSA? Jag låg med täcket uppdraget över huvudet tills mammas nyckel i tamburdörren förlöste mig.

Det skulle bli värre.

Just när den värsta mörkrädslan stillat sig hamnade jag i samma situation en gång till. ”Den här filmen är inte lämplig för barn”, sa hallåan. Likt grodan som låter sig uppslukas av ormen parkerade jag mig på första parkett.

Filmen handlar om en olycklig änkeman som bebor ett kråkslott, ödsligt beläget vid kusten. Så småningom börjar tittaren ana att den döda frun lever kvar i husets speglar.  Änkemannen på kråkslottet får besök av ett par.

När den kvinnliga gästen ska sminka sig fin för kvällens middag krusas spegelglaset av vibrerande vågor. En häxliknande kvinna uppenbarar sig.

Vid det här laget var mitt ansikte nerborrat i en kudde. Håret stod på ända. Min kropp skrek åt mig att fly. Lik förbannat fortsatte jag titta.

Det slutar med att den manlige gästen slår ihjäl häxan i spegeln med en hammare. Blodet sprutar. Det är bara det att häxan duperat honom. Maken har slagit ihjäl sig egen fru. Häxan tålde inte se andras lycka.

Fortfarande ett svagt obehag av speglar

Än idag kan jag fortfarande känna ett svagt obehag för speglar. I alla fall om de hänger i gästrummet på ett slott eller herresäte. Visst, jag använder logik, sunt förnuft och resonerar med mig själv. Mitt intellekt vet att det inte finns något att vara rädd för…men ändå.

Likt ett djur tvekar jag inför spegelbilden. Skräckupplevelsen har satt sina spår och börjat anta smått existentiella dimensioner – är det min egen reflektion jag ser? Vem är jag egentligen?

Det är lite pinigt att erkänna det men min mörkrädsla satt i länge, länge. Tack och lov träffade jag en kvinna redan i unga år. Vi skaffade hund, katt, kanin och marsvin. Tre barn ej att förglömma. Jag hann inte vara skraj längre.

På senare år har jag fått tillbaka någon sorts rädsla, inte bara när mörkret faller. Förut handlade det om skräcken för det okända. Idag är det något mer påtagligt.

Alla har fått inbrott

Alla i min bekantskapskrets – och jag menar verkligen alla – har råkat ut för inbrott. Påfallande många har fått sin bil, eller delar av den, stulen. Våldsbrotten har samtidigt krupit allt närmare s k vanliga människor.  Brottsförebyggande rådet håller inte med.

De hävdar att statistiken är svår att tolka. Vissa brott ökar, andra minskar. Flera ministrar lovar mig att samhället är tryggare än någonsin tidigare. Min känsla är en annan.

Jag drar inte täcket över huvudet längre. Jag sover inte med tänd lampa. Men jag har skaffat panikdörr.

Det har hänt att jag somnar med sjuans golfklubba i järn under sängen.

Fler hyllade krönikor av Pieter Tham:

Jadå, visst känner jag Beckham. Dagens PS

Jag vet hur det är att vara missbrukare. Dagens PS

En hårresande historia. Dagens PS