"Strutsmentaliteten kring ränterisker är farlig"

Räntor är faktiskt mer spännande än man tror, för räntan är de facto priset på pengar. Har du inte pengar behöver du låna, behöver du låna måste du betala en ränta. Räntan är normalt kopplad till låntagarens bedömda förmåga att kunna återbetala sitt lån, nivå på säkerhet samt under hur lång tid lånet ska löpa.

Sverige, Europa och USA hade för ett antal år sedan varsin välfungerande obligationsmarknad. En marknad på vilken stater och företag kunde låna upp för att täcka kapitalbehov. Prissättningen på dessa marknader sköttes av marknaden avseende de långa räntorna medan olika länders centralbanker tog hand om prissättningen på korta löptider. Sen kom finanskrisen…

Finanskrisen ändrade spelplanen för priset på pengar i dess fundament. Centralbankerna har i försök att stimulera ekonomin köpt på sig enorma mängder stats- och företagsobligationer med längre löptider. En marknad på vilken tidigare, i princip, bara Adam Smiths osynliga hand fick sätta priset (räntan). När vi helt plötsligt får in en aktör med otroliga resurser lyckas man genom sina köp att pressa ned räntorna och värdet på dessa obligationer skjuter i höjden. Man slår två flugor i en smäll – dels skapar man en förmögenhetseffekt hos ägaren till obligationen och dels bidrar man också till att möjliggöra finansiering av långa projekt där man behöver binda kapital under lång tid.

När det blir billigare att låna blir det lättare att räkna hem olika typer av investeringar, investeringar som tidigare inte var möjliga. Detta stimulerar ekonomin, i varje fall kortsiktigt. På längre sikt riskerar de konstlat låga räntorna att bidra till att vi har gett oss in i projekt som inte är lönsamma egentligen. Kapitalförstöring.

Så vad är nu riskerna med allt detta? Centralbankerna har ju kontroll, eller? Riskerna kopplat till deras agerande är att de satt sig i en situation där de bara kan hoppas att ekonomin är tillräckligt stark för att klara alla förfall och återbetalningar av obligationer utan behov av återfinansiering. Annars måste de fortsätta köpa. Hur kommer marknaden reagera om det visar sig att centralbankernas agerande blir permanent?

Räntan handlar inte bara om vad styrräntan är eller hur centralbankerna agerar, det handlar mycket mer om förtroende. Om du ska låna ut pengar till någon, skulle inte ditt förtroende för låntagaren påverka räntan? Ett av de länder med mest akut förtroendekris just nu är Turkiet där valutan är i fritt fall mot dollarn som i år stigit med cirka 21 procent mot den turkiska Liran. De höjde nyligen sin styrränta till cirka 17 procent för att försöka stabilisera sin valuta.

I EU-landet Italien har 10-årsräntan stigit med cirka 150 procent sedan botten sommaren 2016, vilket i sin tur är jobbigt för de med innehav i italienska statsobligationer och de som vill finansiera olika typer av investeringsprojekt. Tvärtom mot om räntorna sjunker helt enkelt.

I båda fallen ovan är det förtroendet som vacklar, det är inte penningmängden eller klassisk löneinflation. Politisk oro skulle man kunna kalla det och inför detta står centralbankerna maktlösa.

En normal ränta är inte så låg som i dag, en normal ränta är inte så hög som i Turkiet. Men att ha ett ränteläge på bolån på 3 till 4 procent övertid, med räntor som tillfälligt når både 5 till 6 procent skulle inte på något sätt vara en ”chock”. Det finns en anledning till bankernas bolånekalkyler.

Vi har levt i de bästa av världar, politisk stabilitet, enorm produktivitetsutveckling och – under en tid – låga råvarupriser samt högt förtroende för våra centralbanker. Men alla trender, även de långa, når till slut vägs ände eller stöter på plötsliga hinder. Det behöver inte vara dåligt, förändring ger möjligheter. Bara man inte likt en struts stoppar huvudet i sanden, det riskerar nämligen att stanna där.