"Är den ekonomiska tigern en bluff?"

Sveriges BNP växte förra året med 2,4 procent vilket i någon mening är en helt okej, men intet på något sätt, fantastisk siffra. Året innan 2016 var tillväxten 3,2 procent och 2015 hissnande 4,5 procent vilket i ett historiskt perspektiv är en mycket stark siffra. Men vad döljer sig egentligen bakom siffrorna?

Att ett lands BNP växer är ju bra, men varför växer den? Och framförallt, får det som konsekvens att din och min levnadsstandard ökar?

För att reda ut detta behöver vi titta på hur många vi är som ska dela på tillväxten och vad som blir kvar till var och en av oss efter att detta är gjort. Det görs genom att studera måttet BNP per capita. För den aggregerande BNP siffran säger ingenting om hur du och jag har det, den säger bara hur stor produktion ett land har totalt sett.

Förändringen 2017 var enligt sajten Ekonomifakta 1,1 procent, året innan cirka 1,9 procent och för 2015 var tillväxten per invånares andel av totala BNP 3,4 procent.

Således finns en diskrepans mellan tillväxten i total BNP och BNP per capita som kan delförklaras av den kraftiga befolkningsökningen de senaste åren.

Att som politiker ens stå och skryta kring den aggregerade BNP-tillväxten i syfte att måla en bild av att du och jag får det bättre är lögn och på gränsen till bedrägeri. Exempelvis har Indien grovt räknat hälften av Sveriges BNP i dollar mot vad Sverige har i kronor. Men bara för att Indiens ekonomi är många gånger större än den svenska innebär detta inte att indier upplever en högre levnadsstandard. Det är, som de flesta känner till, ett radikalt motsatt förhållande där svensken i genomsnitt har det – återigen grovt hållet – cirka 30 gånger bättre.

Men, som sagt har vi ju en positiv tillväxt i BNP per capita men för att ta udden av kanonsiffran 2015 ska man dessutom ha klart för sig att kronan mot dollarn året innan tappade cirka 6,5 procent. Det samtidigt som euron stärktes med cirka 8 procent vilket ju dopar svensk exportindustri och har en kortsiktigt tillväxtgynnande effekt samtidigt som det långsiktigt är mer som att kissa i byxan. Att sälja grejor till lägre pris är en kortsiktig genväg. Att göra bättre saker och kunna bibehålla marginalen samtidigt som man i varje fall håller sig par med andra länder ekonomiskt måste ju vara bättre.

Det leder oss in på nästa fråga och det är vilka grupper som får ta del av tillväxten. Ja, först och främst är det ju de med jobb eller ägande i den privata sektorn, framförallt i exportindustrin eller i verksamheter som befinner sig i naturlig tillväxt på grund av större makrotrender som till exempel den omfattande digitaliseringen. Även byggbranschen är, eller har i varje fall varit, het i samband med bostadsprojektering som eldats på av billig finansiering och höga huspriser.

Det är inte alls i samma utsträckning folk med jobb i det offentliga och framförallt inte de utan jobb eller sjukskrivna. Deras situation kan egentligen bara bättras på genom att BNP per capita ökar, vilket genererar högre skatteintäkter per capita. Återigen, är vi fler som ska dela är det helt ointressant att titta på det aggregerade måttet.

Svensk BNP per capitas tillväxt tillfaller som det verkar inte från en tillräckligt bred massa för att alla ska uppleva att det går så fantastisk bra för Sverige som Magdalena Andersson, Stefan Löfven och andra personer med intresse i den styrande eliten vill få oss att tro.

Sanningen är att Sveriges BNP per capita-tillväxt harvar lite för nära gränsen till negativ utveckling samtidigt som vi – relativt sett till före finanskrisen – har en expansiv finanspolitik med jobbskatteavdrag, RUT- och ROT-avdrag och lägre fastighetsskatt. Detta samtidigt som Stefan Ingves experimenterar ohämmat med testandet av diverse – ej aldrig tidigare testade – hypoteser.

Nej du, Löfven, en alldeles för stor del av den svenska befolkningen står utan tilldelning under de goda tiderna. I takt med att det offentliga belastas dras tumskruvarna åt och kanske upplever personer utan jobb och med jobb i offentlig sektor till och med en negativ utveckling av levnadsstandard?

Som lök på laxen blir vi just nu på grund av vår krona fattigare relaterat andra länder i en rasande takt.

Hade den svenska ekonomin varit mer vital, med fler sysselsatta i det privata näringslivet hade svensk ekonomi inte varit den luggslitna bluff till cirkustiger som den är för många svenskar i dag. Det hade varit ett rytande lejon med tillväxtsiffror som inte setts sedan 1960-talet (med undantag för återhämtningen 2010) – som hade kommit de flesta av oss tillgodo – och Socialdemokraterna hade kunnat stoltsera med 50-procentiga opinionssiffror. För så är det ju – vi svenskar är ju i grunden sossar allihop!