Krönika: "Utred förluster inom det offentliga"

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Att Ilmar Reepalu inte borde anförtros en utredning över huvud taget borde vara självklart. När han lämnade Malmö lämnade han en stad i ekonomiskt kaos med tydliga inslag av social misär relaterat stora delar av resten av landet. En misär som han varit med att skapa. En misär som han nu ville ta vidare in i vår gemensamma välfärd.

Stora delar av det offentliga är just offentligt. Problemet med offentlig verksamhet är tyvärr ganska enkel – ingen har ett reellt ansvar för dess funktionalitet. Vi människor bryr oss väldigt mycket om pengar och inflytande. Betvivlar någon detta skulle de befunnit sig på Malmös konsumtionsmecka under Black Friday då man varken kom in eller ut ur köpcentrumet. Detta då hårt beskattade medborgare kämpade tappert för att medelst rabatter och priskampanjer få valuta för sin konsumtion. Hade de betett sig så om de inte brytt sig om pengar, status och prylar? Nej, en verksamhet som utan att ett misslyckande bränner hål i någons plånbok blir dysfunktionell. Så grundproblemet med offentlig verksamhet är alltså att ingen person eller definierad grupp av personer står i direkt ekonomisk risk.

Jag är småbarnsföräldrar och den primära kontakt vi har med det offentliga är våra förskoleverksamheter. Verksamheter som i en del fall präglas av hög personalomsättning, dåligt med material och förbud mot allting som kan innebära en förhöjd risk. På ett dagis har man bland annat ställt in både valborgsfirande, sommarfest och lussande eftersom det anses oklart vem som har ansvaret för barnen då även barnens föräldrar är närvarande. Tråkigt, mesigt och ett skändande av traditioner som ganska många tycker det är bra om barnen får ta del av.

På samma förskola slutar nu personal efter att deras idéer hamnar i papperskorgen och deras inflytande över verksamheten begränsas. Samtidigt är det inte bara personalomsättningen i faktiska uppsägningar som ökar utan även sjukskrivningar. Sjukskrivningar som renderar i att barnen får träffa ny personal i princip dagligdags. Konsekvensen av detta är till exempel att barn som hämtas på dagis är både nedbajsade och nedkissade för att de inte vet vilken som är deras fröken och vem de skulle ha sagt till för att få hjälp. Ovärdigt landet med världens högsta skatter och vilket annat land som helst för den delen.

Vad-fan-får-vi-för-pengarna-utredningen, skulle den kunna heta.

Nej, det blir alltmer uppenbart på område efter område att kostnaden för offentligt driven verksamhet är på tok för hög. Utebliven glädje för våra barn, för stor smärta för de sjuka, för lång väntetid till primärvården, landsting vars ekonomi är långt under isen och underskott med tråkiga konsekvenser. Som till exempel ett evigt tjat om höjda skatter till verksamheter som kroniskt alltid gör av med lite mer än de får in. Ja, listan kan göras lång och det är – om något – det som ska utredas. Vart tar pengarna vägen? Varför är det kaos på skolan? Vad-fan-får-vi-för-pengarna-utredningen, skulle den kunna heta.

Just förskoleverksamheter och skolor för den delen, torde vara väldigt väl lämpade för privatisering. Ge verksamheterna sin barnpeng och låt dem göra det bästa av den. Låt de nischa sig kring den bästa pedagogiska verksamheten, den roligaste eller kanske till och med både och. Låt välfungerande enheter få tjäna pengar, massor av pengar. Låt personalen ha bonusprogram om det finns utrymme och att kunna ge inkompetenta chefer sparken torde vara en självklarhet. Men ställ krav och sätt upp riktlinjer och ramar för hur verksamheter får och ska bedrivas.

Nej, hela konceptet kring att utreda vinster i välfärden är lika dumt som att stå och skjuta prick med målet bakom ryggen. Det går inte att träffa!

Så skulle allting bli perfekt med mer privatiseringar, nej säkert inte. Men det skulle bli bra mycket bättre och det framförallt skulle finnas någon att vända sig till. Någon att påverka, någon som förlorar pengar om föräldrar tar sina barn från verksamheterna eller patienter byter vårdcentral.

Men makten att fostra våra barn till socialister vill politikerna inte släppa, det viktigaste är ju att fördela misären kollektivt till alla för att politikerna ska kunna leka generösa despoter hellre än att ge ett fåtal chansen till rikedom, förkovring och uppfyllda drömmar. Det senare skulle gynna oss alla i det för mänskligheten eviga sökandet efter mer och bättre.