Krönika: Ingen ljus framtid trots diktatorns fall

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Inte mycket tyder på förändring då det är Mugabes trotjänare Emmerson Mnangagwa, som dessutom pekats ut som grymmare än diktatorn själv, som på fredagen kommer att ropas ut som ny president.

De båda var högst inblandande i de svartas frihetskamp i forna Rhodesia, där Mnangagwa dessutom tjänstgjorde under bushkriget, som senare kom att sluta i självständigheten.

Mugabe såg till en början ut som frälsaren själv, frihetskämpen som under kolonialtiden suttit fängslad men som slutade som segrare, och vars retorik inspirerade alla. Han satte igång ekonomiska och sociala reformer i landet, som till en början förvisso utvecklade ekonomin, och talade varmt om försoning mellan svarta och vita.

Retoriken om förlåtelse snarare än hämnd, gjorde att han vann stort stöd i resten av världen, inte minst i Europa. I Sverige satte både vänstern och liberaler sitt hopp till honom, och historien om Mugabe är ett exempel på hur retorisk förmåga kan manipulera omvärlden.

Bakom de fina orden och de till en början hoppingivande reformerna började ett totalitärt styre växa fram, där den ekonomiska tillväxten under framförallt 1990-talet började dala. Missnöjet mot makten växa sig större och med det ännu hårdare kontroll från statens sida.

Till skillnad från många av sina grannländer har Zimbabwe en bredd i sina naturtillgångar. Många afrikanska länder är beroende av marknadens efterfrågan på en eller två, men Zimbabwe är rikt på både guld, krom, asbest, koppar och kol – för att inte nämna skog. Att ett land i den regionen är så rikt på naturresurser, dessutom i avsaknad av kust, gör att man har en unik chans till välstånd.

Men under Mugabes styre har man snarare utgjort ett skolexempel på hur man inte ska göra för att ta tillvara på sin potential. Förklaringarna till den ekonomiska nedgången är många. Usla handelsrelationer med stora delar av omvärlden, svårigheter för utländska företag att investera i landet och ineffektiva statsmonopol pekas ofta ut som orsaker.

Och som så många gånger tidigare har kriser krävt sina syndabockar.

Den tidigare så optimistiske frihetshjälten Mugabe som hade uppmanat till försoning mellan svarta och vita, började år 2000 att ”omfördela mark”, vilket i själva verket innebar att vita mördades eller fördrevs från sina hem och fick sina gårdar konfiskerade. Och därmed försvann även många med kunskap att förvalta landets livsviktiga jordbruksproduktion.

Det var under denna tid som Mugabe förlorade sina sista vänner bland Europas stormakter och sedan dess har diktatorn hållit makten om landet med järnhand.

Han anklagade dessutom en av sina närmsta män, Mnangagwa, för förräderi varpå denne lämnade landet 2014 i rädsla för att bli avrättad. Men den gamle krigsveteranen har alltid haft brett stöd inom landets säkerhetsstyrkor, vilket är en förutsättning för att nå politisk makt i Zimbabwe.

Som 93-åring var Mugabes tid på väg att rinna ut. Och i rädsla för att hans impopulära fru Grace snart skulle ta över var tiden inne för militären att avsätta diktatorn.

Men inte mycket tyder på att landets befolkning kommer att bli friare. Emmerson Mnangagwa kommer från samma politiska bakgrund inom Zanu-PF som Mugabe, delar hans ideologiska drivkrafter och har av kännare beskrivits som blott en grymmare men mindre karismatisk version av sin företrädare.

Hans makthunger och totalitära syn kommer knappast leda till några större demokratiska framsteg i landet. Men ekonomiskt har han beskrivits som mer pragmatisk och öppnare i synen på behov till reformer, än Mugabe. Men för att vända utvecklingen och få ett av Afrikas ekonomiskt mest lovande länder att blomstra och nå sin fulla potential krävs mer än en ny diktator som går i gamla fotspår.