Krönika: "Det är dags att sluta skämmas"

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Vi älskar våra fasader. Vi avgudar våra kulisser. Hela Sverige är en kuliss, uppställd av människor som är livrädda för att deras vänner, fruar, arbetskamrater och kollegor ska få veta hur deras liv egentligen ser ut…

För precis bakom de där fasaderna ryms bara en tom, ödslig bakgård.

“Vår tid älskar vinnaren och sopar förloraren under mattan.”

Vår tid premierar ytlighet. Vår tid älskar vinnaren och sopar förloraren under mattan. Därför ljuger vi fram ett leende i vimlet av människor, stålar, tripper och handslag. Sanningen är till utförsäljning. Om den existerar längre. Min sanning är bara min. Jag skiter väl i hur din sanning ser ut. Och skulle det finnas en sanning given av Gud, en sanning som håller över tid, för alla folk, för alla människor, i alla tider?

Ja, tjena. Är du från stenåldern eller?

Så vi ringer våra gamla föräldrar och lånar pengar, vi darrar vid brevinkastet varje gång brevbäraren hörs i trapphuset. Vi står där som soldater när räkningarna dansar in på hallmattan.

1984 skrev Joakim Thåström, då i Imperiet:

”Under nattens svarta himmel är det fest i timmar tolv

Alla inkassobreven fyller år på ditt golv

Men vårt liv är kort, ett party i en papperskorg

Sjung en sång för barnen om ett liv utan sorg”

Fyra enkla rader som kännetecknar 2017 bättre än 1984.

“Mångas ekonomiska verklighet är en mardröm. Men vi håller käften. Vi stretar på.”

Mångas ekonomiska verklighet är en mardröm. Men vi håller käften. Vi stretar på. Vi skuldsätter oss i ren masspsykos. Vi trummar på. Vi går runt (en bra månad) men det är inte mer heller.

Fattigdom har många ansikten. Det finns dem som lever knapert under knapra förhållanden. Det finns tiggare. Det finns ensamstående mödrar. Det finns tiggare. Det finns fyllon, knarkare, hemlösa.

Men även i de välbeställda kvarteren ryms fattigdom. Många sitter fast i sina små ettor i de balla delarna av staden. De borde sälja men får inga lån.

Det finns också vi som är världsbäst på att inbilla folk att allt är väl. ”Det går ju bra nu eller hur? Ny bok ute? Såg dig i teve sist, snyggt. Du har ju gått ner några kilo va?”

Och när vi lägger en budget går den back med flera tusen varje månad. Och det finns ingen att skylla på. Och finns det någon att skylla på så har vederbörande tagit sin hand ifrån en för länge sedan.

När du har pengar älskar alla dig. Missar du en enda avbetalning på en enda tusenlapp så kommer brevet som ber dig klippa kortet och som kräver hela beloppet på ett enda bräde.

Den ekonomiska makten älskar när vi faller. Den är uppbyggd på att folk ska falla och tappa fotfästet. Då förvandlas den ekonomiska makten framför ögonen på oss och blir det monster den alltid varit. Den tycker inte om dig. Den vill dig inget väl. Den vill bara dränera på allt du äger och har. Skyll dig själv som lockades in i dess glittrande makt en gång.

“Vi borde sluta skämmas över att pengarna tagit slut.”

Det är inte synd om oss. Vi är ansvariga över våra egna liv. Vi är vuxna män och kvinnor.

Men vi borde sluta skämmas över att pengarna tagit slut.

Mitt verkliga liv, det som betyder något, når mig om kvällarna när jag ligger och läser bok för mina barn. Mitt riktiga liv äger rum när jag sitter vid skivbordet och skriver mina böcker, när jag tar en löprunda med The Mission i lurarna, när jag ser Italien besegra Spanien i VM-kvalet, när jag blir kramad av en äldre kvinna i ett köpcenter utanför stan, mitt riktiga liv är mejlen som kommer, mina böner, min ensamhet och mina böcker. Mitt riktiga liv är kärleken jag känner till de få människor som orkat stanna kvar.

Jag vägrar skämmas över mina förluster. Jag vägrar låta min ekonomiska situation definiera vem jag är.

Fattigdom är en kuliss som kan förlama oss att leva våra liv som våra liv vill bli levda. Pengar är viktigt men de kommer och de går. Jag är lika mycket värd nu, när jag krigar för min vardag, som när det gick bra.

Morrissey sjunger:

”She said in the days when you were hopelessly poor

I just liked you more…”

Det är dags att sluta skämmas.