Hugo Chavez inspirerade världens socialister för sitt sätt att bekämpa fattigdom och imperialism. I dag framstår hans efterträdare som den elit Chavez en gång revolterade mot. Ser vi nu slutet på den socialistiska epoken i Venezuela?
"Är detta döden för den revolutionära drömmen?"
Mest läst i kategorin
Nya våldsamheter drabbade Venezuelas huvudstad Caracas på onsdagen, när en till en början fredlig demonstration mot president Nicolas Maduros styre stoppades av militär. Stenar och brandbomber möttes med gummikulor och tårgas, rapporterar nyhetsbyrån Reuters. Protesterna och våldsamheterna, som hittills efter en månads tid krävt minst 33 liv och hundratals skadade och fängslade, ser inte ut att avta.
Och regeringen tar nu till medel för att behålla makten som liknar det deras föregångare Hugo Chavez en gång gjorde uppror mot. Frågan är nu om detta är den definitiva döden för den socialistiska drömmen i Venezuela?
Hugo Chavez väg till makten och reformering av Venezuela började som en motreaktion på den nyliberalism som genomsyrande landet på 1980-talet. Ett korrumperat och maktfullkomligt styre försatte landet i fattigdom och enorma klassklyftor, samtidigt som det välfärdsystem som fanns nedmonterades.
Folkliga protester slogs ner med våld, vilket kulminerade i en massaker på obeväpnade protestanter 1989.
Under 90-talet byggde revolutionären Chavez upp en dröm om ett förändrat samhällssystem som skulle utrota fattigdomen i landet och stärka Venezuelas självständighet. Satsningar på utbildning och ett inkluderande av den fattiga befolkningen i politiken, kombinerades med nostalgiska referenser till Simon Bolivar, generalen som i början av 1800-talet befriade Venezuela och flera grannländer från den spanska imperialismen.
Betydelsen av självständighet och frigörelse är enorm på många platser i Sydamerika och kan vara svår att förstå som europé om man inte sätter sig in i kontinentens koloniala förflutna. Det finns ständigt närvarande, där USA i modern tid ofta kommit att ses som den förtryckande överhet som lagt sig i även de mest inhemska angelägenheterna i de sydamerikanska länderna.
Hugo Chavez erbjöd en vision som skulle frigöra kontinenten, som skulle skapa band till länder som Iran, Kina och Kuba och därmed öka oberoendet från USA. Samtidigt blev förhållandena i Venezuela bättre efter att Chavez kom till makten 1999. Fattigdomen minskade och välfärden förbättrades avsevärt, där hans förmåga att relativt demokratiskt ändå förändra landets ekonomiska strukturer i grunden, väckte beundran från vänsteranhnängare över hela världen.
Problemet var dock att det främst var oljan snarare än vinsterna av det nya ekonomiska systemet, som bekostade landets välfärdssatsningar. Och efter en ekonomisk nedgång efter en reform som förstatligade en rad olika industrier, blev oljans betydelse för den ekonomiska illusionen smärtsamt tydlig när Chavez avled 2013.
Efterträdaren Nicolas Maduro har försökt förvalta ett arv omöjligt att upprätthålla när oljepriset kraftigt sjönk efter Chavez död. Under den nye presidentens fyra år vid makten beräknas antalet familjer som lever i fattigdom ha dubblerats, vilket motsvarar dryga 80%. Tillgången på medicin och kvalificerad sjukvård har rasat och inflationen har stigit till över 800%.
Det är en katastrofal utveckling Venezuela går igenom, där till och med fattiga människor som tidigare utgjort stommen av landets chavinistas, vänt sig emot regeringen. Redan förra året började protester växa sig stora, men det är först nu som den tidigare spretiga oppositionen på allvar börjat gå samman för att utmana eliten i Caracas.
Samtidigt har Maduro inlett en kampanj för att behålla makten som blir alltmer desperat och skrämmande. En där myndigheterna hänger ut kritiska journalister med hemadresser, radiostationer stängs ner och fängslanden av politiska motståndare sker på rättsvidriga grunder. Och då människor dödas i protesterna är frågan om oppositionen kommer att svara med att bidra till en ökad våldsspiral.
Situationen i Venezuela påminner nu ironiskt nog om den som för snart 30 år sedan fick en ung Hugo Chavez att forma sin revolutionära dröm om ett jämlikt och oberoende samhälle. Nu är det hans efterträdare som iklär sig rollen som förtryckare, av ett folk som på nytt reser sig mot en korrumperad elit.
LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV SETH ÖRBRINK:
”Menar Löfven allvar med försvaret av Gotland?” >
Detta kan stå terrorsekten IS dyrt >
Här växer Putins nya maktcentrum fram >
”Folkmord sker bäst bakom stängda dörrar” >
Trots terrorattacken – det kan Europa lära av Israel >