Vilken är din drömbil?

Annorlunda personliga preferenser

Som motorjournalist får jag många gånger frågan vilken bil jag själv skulle köpa. Svaret blir inte riktigt vad man förväntar sig. Eftersom jag ständigt testar nya bilar så får jag min dos av erfarenhet i allt från små trecylindriga bilar av brevlådestorlek till stora feta lyxbilar med massor av hästkrafter. Så någonstans där borde rimligtvis min drömbil finnas…eller?

Ledsen att göra några av er besvikna men min, eller i själva verket mina drömbilar, ingår inte i dagens digra utbud. De representerar en epok då elektroniken var minst sagt svajig och säkerheten bestod av i bästa fall ett fast monterat bilbälte. Den tiden då mörkerkörning var ett äventyr eftersom strålkastarna gav ett ljus som med dagens mått motsvarade ett stearinljus.

Klassiska bilar värmer hjärtat

Att det dessutom handlar om två franska bilar gör kanske inte saken bättre. Jag vill dock påpeka att jag inte är en uttalad ”frankofil” men har ändå ett speciellt känslomässigt förhållande till mina två drömbilar; Citroën 2CV (Charleston) och Renault 4L (Laban). Jag märker en viss nyans av antiklimax hos de som frågar mig men även en känsla av ödmjukhet inför dessa två historiska bilar som varit en del av gatubilden när vi 50-talister växte upp.

Citroën 2CV i Charleston-utförande och med de runda strålkastarna är en av mina drömbilar. (Foto: Wallup)

Tidig fransk bilteknik var en utmaning

När de var nya så representerade de en teknik som då var smått revolutionerande. Båda var framhjulsdrivna med små motorer som lät mer än vad de orkade producera i form av kraft. De tog sig fram i princip överallt utan att vara utrustade med allehanda mekaniska och elektroniska förarstöd. Det var konventionellt enkelt men ändå annorlunda och faktiskt riktigt kul.

Båda bilarna var i princip omöjliga att välta såvida du inte backade och snabbt vred om ratten. Framsäteskomforten lyste med sin frånvaro vilket gjorde att man aldrig riktigt kunde slappna av utan istället var alert. Detsamma gällde ljudnivån i kupén som krävde högsta volym på transistorradion. Någon inbyggd radio fanns inte för detta var bilar och inte vardagsrum.

Renault 4L som populärt kallades Laban, deltog även i Monte Carlo rallyt och i ökenrallyn. (Foto: Wallup)

Varma sommardagar hade de vad jag kallar ”2-50 luftkonditionering”, dvs två öppna fönster i 50 km/h och det fungerade. På vintern handlade det istället om varma kläder och en isskrapa för rutornas insida. Vinterdäck var upp till var och en. Faktum är att det inte gjorde någon större skillnad eftersom man anpassade hastigheten efter rådande förhållande och inte blint litade på att tekniken skulle göra allt jobb.

Bilar som ökar i attraktion och värde

Dessa två franska ikoner tillhörde på sin tid den typ av bil som de flesta kunde ha råd att köra men som idag betingar ett värde på upp till trettio gånger nypriset. Om vi tittar oss omkring på vad som erbjuds 2020 så kan man ställa sig frågan; vilken av dessa bilar kommer att vara en lika känslomässig och värdefull ikon om 40-50 år? Den andra frågan är om all teknik fortfarande kommer att hålla?