Pista di Fiorano - där Ferrari får bekänna färg

I takt med att Ferraris produktion av sportbilar ökade och samtidigt som satsningen i Formel 1 blev allt mer både prestige-tyngd och ekonomiskt viktig, såg Enzo Ferrari behovet av en egen testbana.

En plats där de själva kunde utvärdera bilarnas prestanda – utan insyn eller hänsyn till andra.

Tidigare hade Ferrari använt den närliggande Autodromo di Modena. En kombinerad landningsbana för sportflygplan samt en rundbana för biltestning.

Men i början på 1970-talet ansåg Enzo Ferrari att banan började få allt för stora säkerhetsbrister, och försökte få genom en upprustning. Men projektet stöp på bristande politisk vilja.

Den italienska tävlingsföraren Sandro Munari tar ut en Ferrari 312 P (PB) för en första testrunda på banan i april 1972 (Foto: WIkiCommons)

Eftersom Ferrari var beroende av mycket goda möjligheter till tetser, tog Enzo saken i egen hand. Ett större markområde köptes upp i direkt anslutning till fabriken i Maranello.

Här projekterades sedan en stor testbana där alla bilarnas egenskaper skulle kunna sättas på prov och utvärderas

Byggdes på bara ett år

Bygget av den tre kilometer långa och 8,4 meter breda banan påbörjades redan 1971 och öppnade för den första bilen den åttonde maj 1972.

För att kunna bjuda bilarna och deras förare rejält med motstånd, är banan byggd med en mängd olika kurvor, svängar och hörn, där kurvdiametrarna varierar mellan 13,7 och 370 meter.

Till säsongen 1992 adderades också en chikan som förlängde banan med 21 meter.

För att få in alla behövliga kurvor, raksträckor och testmöjligheter, täcker banan idag ett stort område i Modenas utkant. (Foto: Ferrari)

Konstruktionen och designen av banan är både anpassad för märkets “vanliga” sportbilar. Men självklart är det Formel 1-bilarnas egenskaper som står främst att testas.

Därför går banan enkelt att omforma så specifika Formel 1-banors kurvor och chikaner kan simuleras.