Goodyears lysande däck: Flugan som floppade

1950-talet. En tid då framtidsandan var på topp, allt var möjligt och suget efter nyheter var enormt. Ju coolare prylar, desto större marknad.

Ungdomskulturen tog allt större plats.

De unga gick från att stå i bakgrunden till att bli en köpstark grupp i samhället. En grupp som dessutom satte trender och bestämde vad som var rätt och fel.

För 1950-talet var decenniet då alla ville hänga på.

Hur osexiga produkter du än tillverkade, försökte du således ta plats på marknaden och synas.

Till och med om du tillverkade den så synnerligen oattraktiva produkten bildäck?

Javisst.

Tillverkarna snurrade i sina kontorsstolar och gjorde vad de kunde för att liva upp sin produkt. Men kom ofta inte längre än att försöka hitta någon klurig koppling mellan gummi och gummi.

Hos den mycket bekanta däcktillverkaren Goodyear i Ohio var det stora saker på gång i slutet på 1950-talet. I

ngenjörerna var nöjda och PR-folket mös av framtidstro. Nu skulle de lansera tillbehörens tillbehör: De lysande däcken.

Matcha efter kostymen

Framtidens biltillverkare och bilköpare, skulle kunna, spådde man, kunna välja däck och matcha dem efter karossen, inredningen eller garaget. Det skulle bli boomen i bilvärlden som satte en ny standard.

Trodde man.

Det var högtryck i Ohio. Utvecklingsdirektören John J. Hartz, berättade en gång för media att:

“…det kommer en dag då frun ber sin man gå ned och byta däck – jag ska nämligen ha min blåa dress på ikväll”.

Nyckeln bakom de nya däcken var materialet Neothane som hade tagits fram av Goodyears kemister William Larson och Anthony Finelli.

Materialet var smart.

Hårt som plast men följsamt som gummi. Däcken kunde göras slanglösa, byggas utan förstärknings-cord och – bäst av allt – de kunde göras genomskinliga.