Ferrari 296 GTS är en miljövänlig drömbil

Ferrari 296 är den första av sitt slag

Det hela har sin förklaring i att 296 är just en Ferrari som är en laddhybrid, inte tvärt om.

Därför sitter den ensamma elmotorn på vevaxeln i stället för framaxeln, vilket innebär att bilen är helt och hållet bakhjulsdriven, och har som huvudsaklig uppgift att stärka upp den fossildrivna kraftkällan.

Det här är nämligen den första gatbilen någonsin som bär både namnet Ferrari och en motor med färre än åtta cylindrar på samma gång, åtminstone från fabrik.

60- och 70-talets Dino 206 respektive 246 fick ju sina V6-motorer från Fiat, som urskillningslöst också proppade ned dessa i sina egna bilar.

Elefanten i 296:ans motorrum har en 120-graders vinkel mellan cylinderbankarna – nästan det dubbla jämfört med Dino – mellan vilka det i likhet med föregångarens V8 sitter två turboaggregat. Till skillnad från F8 genererar den inga 720 hästkrafter; tar batteriet slut får man nöja sig med 663 dito.

296 GTS använder sig av elektrifiering till förmån för prestanda, inte miljön. (Foto: Ferrari)

Snabb som blixten, men med begränsad åska

Det var inget jag fick uppleva, inte minst eftersom bybor i Emilia-Romagna enligt min erfarenhet protesterar om man kör förbi i en Ferrari utan att bjuda dem på lite ljudligt gaspådrag.

Förutsatt att man inte insisterar på att köra runt på eldrift har man alltså hela tiden tillgång till 830 hästkrafter. Ihop med den åttastegade dubbelkopplingslådan betyder det att 296 GTS är blixtsnabb.

Högljudd är den däremot inte. Vid sansad körning kan man alltid hålla normal samtalston, även med taket eller bakrutan fälld.

Det beror inte på motorkonfigurationen i sig – som ju ger ifrån sig ett med V12:or nära besläktat ljud – utan på att överladdning och partikelfilter praktiskt taget är ett måste på bilar nuförtiden.

De tidigare nämnda turboaggregaten sitter i alla fall ovanpå motorns främre ände, det vill säga precis bakom huvudena på personerna som befolkar sittbrunnen.

Därför är man också särskilt exponerad för grenrören, inuti vilka man hör de för moderna prestandabilar obligatoriska, inprogrammerade baktändningarna eka när man släpper på gasen.

När man trycker på är motorljudet förstås högt nog för att man ska vara på det klara med att man de facto rattar en superbil, men det är inte på en sådan nivå att nackhåren reser sig.

Formel 1-känslan är med andra ord begränsad till andra aspekter av den alltjämt förtjusande körupplevelsen.

Det tar 14 sekunder att fälla ner taket, något som kan göras i hastigheter upp till 45 kilometer i timmen. (Foto: Ferrari)

En Ferrari som heter ”Respons” i mellannamn

Vill man låtsas att ens efternamn är det tyska ordet för skomakare, är det styrningen man ska fokusera på.

296:ans hjulbas ligger på 2 600 millimeter och är därför den kortaste på en Ferrari lanserad under detta årtusende, vilket ger upphov till en veritabel gokartkänsla. En gokart med dryga 800 hästkrafter, alltså.

Att Ferrari kan få en sådan effektsiffra att kännas helt ofarlig, särskilt när den är koncentrerad till bakaxeln som dessutom råkar ha merparten av bilens vikt över sig, är närmast absurt.

På papperet är det ett recept som borde kunna skrämma livet ur en så till den milda grad att man byter riktning i livet och blir amish.

Hemligheten är att man alltid känner att man har total kontroll. Styrningen är snabb som tusan, men graden av precision är på minst lika hög nivå.

Med bromsarna gäller ett liknande förhållande, tack vare att Ferrari 296 har så kallad brake-by-wire.

Systemet är alltså elektroniskt, vilket dels förbättrar samspelet mellan de keramiska friktionsbromsarna och den regenerativa funktionen, dels lyfter responsen till en helt ny nivå.

Ferrari 296 GTS kommer upp till 100 knyck på 2,9 sekunder och har en toppfart på över 330 knyck. (Foto: Ferrari)

S:et i 296 GTS står inte för Styv

Eftersom Ferrari 296 inte bygger på någon kolfibermonocoque förlorar GTS viss prestanda jämte sitt coupésyskon GTB.

Som vilken cabriolet som helst är Spidern förstärkt i de nedre regionerna, för att kompensera för den vridstyvhet som går förlorad när taket ryker.

Allt som allt väger den därför 70 kilo extra, men är förstås ändå lite sladdrigare än Berlinettan. Såvida man inte tänker ägna sig åt bankörning, eller är bilförarnas motsvarighet till Prinsessan på ärten, är det knappast ett problem.

296 GTS väger mer än sitt coupé-syskon, men det är inget man märker av. (Foto: Ferrari)

La dolce vita: konsten att strunta i vissa saker

Precis som att den här bilen inte handlar om jakten på den mest öronbedövande cylindersången, handlar den heller inte om varvtider.

Den handlar inte heller om att uppnå något slags objektiv fulländning, sett till exempelvis byggkvalitet och infotainmentutformning.

Missförstå mig rätt, Ferrari 296 GTS är välbyggd, men det finns små ytliga brister här och där, som för att påminna en om att tutte le cose non sono importanti och att sann perfektion inte kan vara perfekt.

Infotainmentsystemet är bra på så vis att det inte styrs via någon touchskärm som pajar estetiken inuti bilen.

Samtidigt innebär det att alla sådana funktioner huserar i mätarhuset och styrs via touch på ratten. Det är givetvis helt katastrofalt ur ett användbarhetsperspektiv.

Men 296 GTS är ett uttryck för spontanitet, elegans och det ljuva livet, och med den insikten i bakhuvudet ger man väl blanka fan i att infotainmentsystemet inte är användarvänligt?

Mycket går att komma runt, bara man tänker till, och plötsligt har man nästan eliminerat behovet av att nyttja de användarfientliga reglagen.

Soundtracket från Miami Vice – eller vadhelst man lyssnar på när man kör taklös Ferrari – slår man på via den uppkopplade mobiltelefonen innan avfärd, så att fokus därefter oavbrutet kan tillägnas körningen.

Navigationen låter man helt och hållet bli, eftersom den medför en överhängande risk att man tar den kortaste vägen till sitt resmål.

Infotainmentsystemet i 296 GTS är bilens svaga länk. (Foto: Ferrari)

Summan av kardemumman

På sätt och vis känner man av att 296 GTS skiljer sig från äldre tiders Ferrari-bilar.

Man kan nästan gå så långt som att säga att den är nedtonad, vilket i sin tur kan tolkas som en något otippad motreaktion på den designmässiga prålighetens kapprustning, som tycks pågå i övriga delar av bilbranschen.

Dessutom har de jobbat stenhårt på alla delar som är viktiga i en Ferrari, trots att det har medfört tillkortakommanden på punkter som är oviktiga i sammanhanget, så som det digitala användargränssnittet.

Tack vare detta har bilkonstruktörerna i Maranello lyckats med ett helhetspaket som får kompromisserna, som både hybridisering och downsizing faktiskt är, att framstå som något man givit sig i akt med på eget bevåg.

Ferrari 296 GTS är en gränslöst snabbfotad balansgång mellan sportighet och finess, som utgör ett självklart tillskott i vilken Ferrari-samling som helst.

Ferrari 296 GTS är ett lysande tillskott till valfri bilsamling. (Foto: Ferrari)

Ferrari 296 GTS (2023)
Motor: 3-liters V6 och elmotor, 830 hästkrafter, 740 newtonmeter
Kraftöverföring: 8-stegad dubbelkopplingslåda, bakhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 2,9 sekunder
Toppfart: >330 km/h
Elektrisk räckvidd: 25 km
Vikt: 1 540 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 4565/1958/1191 mm
Pris: från ca 3 500 000 SEK

Högsta Växelns första intryck av Ferrari 296 GTS

Slutbetyg: 5/5

Av alla briljanta bilmodeller som Ferrari någonsin har tillverkat låter kanske inte en sexcylindrig laddhybrid som det allra mest upphetsande.

Med facit i hand är det emellertid uppenbart att Ferrari har tagit allt som egentligen är kompromisser för utmaningar, och gjort om dem till klockrena fördelar.

Med 296 GTS har Ferrari översatt hybridisering och downsizing till en ljuvlig kombination av telepatiska köregenskaper och förkrossande elegans. Köp en om du kan!

Med Ferrari 296 GTS vill man ta den långa vägen hem. (Foto: Ferrari)

Se även (video): Recension av Ferrari Roma
Läs även: Ferrari 458 Speciale på bana – den sista riktiga V8:n
Läs även: Så ska Ferrari dominera Le Mans
Läs även: Fem alternativ till Ferrari som du har råd med