Dacia Jogger – billigaste bilen per säte?

Modulär praktikalitet

Det kan man nog leva med om man behöver grejerna. Viktigare än den detaljen är allt den faktiska funktionaliteten. Här utmärker sig Dacia i vanlig ordning som en biltillverkare där man gör en sport av att tänka till.

Den bakersta sätesraden kan både fällas ihop och tas bort, beroende på hur mycket utrymme man vill frigöra. Med den helt bortplockad och den andra sätesraden hopfälld uppnås en lastkapacitet på smått absurda 1 800 liter – en siffra som får en Volvo V90 att framstå som en mopedbil.

Den andra sätesraden kan vikas ihop och fällas fram för att maximera lastutrymmet…eller för att komma in på tredje sätesraden. (Foto: Dacia)

Med alla säten uppfällda krävs en lite väl komplicerad manöver för att nå de två bakersta. Man kan inte bara fälla ryggstödet en bit på stolen framför och skjuta fram den, som man brukar göra för att nå dörrlösa baksäten. I stället får man fälla ihop sätet till en dubbelmacka och tippa hela paketet framåt.

Det kan bli en jobbig grej att muntligen förklara för eventuella klass- eller lagkamrater som ska klättra in där när samåkning står på menyn. Samtidigt är allt fällande vad som gör att man får de nästan två kubikmetrarna skåputrymme när det verkligen behövs.

Längst bak har man förvånansvärt gott om plats. Sätena kan antingen fällas ihop eller plockas bort helt när man ska frakta icke-levande gods. (Foto: Dacia)

Något imponerande är att baksätets kullerbytteliknande rörelse fungerar även om framsätet är draget så långt bak det går.

Den enda egentliga nackdel som följer av lösningen är att den andra sätesradens bälten måste stoppas in i ett myntinkastliknande hål av utomordentligt klen plast innan fällandet kan ta vid.

Såvida man inte personligen ser till att sköta varenda sätesfällning själv, kommer den lilla plastdetaljen att fördärvas på nolltid. Testbilens dito hade till exempel redan massakerats av branschkollegorna innan vårt test tog vid.

Dacia Jogger borde ha hetat Dacia Yogi

Flexibilitetstemat fortsätter även på utsidan, där Jogger som sagt har fått med sig takrailsen som lanserades med Sandero Stepway.

Anledningen till att de är smarta är att själva takräckena – det vill säga den biten som vanligtvis monteras vinkelrätt mot railsen – är inbyggda. Man skruvar helt enkelt loss mittsegmentet av vardera sidas takrail, och skruvar fast dem igen på tvären.

Takrailsen extraknäcker som takräcken med låg profil. Smart! (Foto: Dacia)

Det innebär inte bara att man slipper ha takräcken liggandes i garaget; det innebär också att en eventuell takbox inte bygger på med lika mycket höjd, vilket i sin tur betyder att den högst rimliga bränsleförbrukningen inte behöver fördärvas totalt bara för att man vill ha med sig lite skidor.

Givet all denna praktiskt användbara flexibilitet är det för mig obegripligt att bilen heter Jogger. Dacia Yogi hade varit ett bättre namn.

VTEC just kicked in, yo

Kanske har Dacia Jogger fått sitt namn av andra skäl, som att klädseln tycks vara gjord av billiga träningskläder (som förvisso kan tas av och tvättas), eller att den har helt okej köregenskaper och därför tål att köras längre sträckor.

Dacia Jogger är billig, men inte otrevlig att köra för det. (Foto: Dacia)

Förvånande är det förstås inte, givet de nära släktbanden med Sandero, som chockade oss med sin höga kvalitet när den kom. Nämnvärt är ändå att Jogger inte har begåvats med sådan där gummisnoddsstyrning som man finner i många billigare bilar, och som får det att kännas som att man när som helst kommer att flyga av vägen i högre hastigheter.

Särskilt snabb är den ju inte, och eftersom den enbart erbjuds med manuell växellåda innebär det att man får jobba lite om kraften ska komma när man ber om det.

Givet att det är en trepip är motorns vridmoment mycket varvtalsberoende. Först vid ungefär 3 000 varv vaknar den till liv, på ett sätt som påminner om en turbomotor av mer gammeldags snitt. I mitt huvud ekade orden från en välkänd internetmeme på tema Honda, varje gång det skulle accelereras.

Under huven döljer sig ketchupeffekt i motorformat. (Foto: Dacia)

Ska man få bilen att röra på sig när den är fullastad är det nog nödvändigt att utnyttja hela varvtalsregistret. När inte det behövs, antingen för att man är själv eller för att man kör i konstant hastighet, är det imponerande hur pass tyst och vibrationsfri motorn är.

Med vissa trecylindriga motorer känns det som att motorn försöker skaka sig loss från sina fästen på marschvarvtal. Priset man betalar är en gasrespons som är bilvärldens svar på dial-up-internet.

Däckbullret lyser också med sin smått förvånansvärda frånvaro. Den franska provkörningen i början av året väckte en viss oro om att Dacia Jogger skulle vara överjävlig att köra på skrovlig, svensk asfalt. Förväntningen är trots allt att den ska kännas som en skåpbil, men icke!

Billigast vinner när det kommer till Dacia

När man ska beställa sin Dacia Jogger anser jag att man ska satsa på att få den så billig som möjligt. Några drivlinealternativ finns inte, så det är ingen risk att man tvingas köpa en massa extra lullull bara för att man till exempel inte orkar växla.

En Dacia gör sig i regel bättre med så lite utrustning som möjligt. Infotainmentsystemet finns också som app. (Foto: Dacia)

Media NAV-paketet för knappa 6 900 kronor är att betrakta som dekadens. Kör man infotainment via mobilspegling får man ju ändå känna sig som någon sorts betatestare, med alla krascher som är förenade med åtminstone Android Auto.

Touchskärmen är inte värd att betala extra för. (Foto: Dacia)

Bättre är att använda mobilhållaren som ingår, och gör att man kan använda telefonen för navigation och underhållning. Trots att den håller knackigare kvalitet än mobilhållarna som sitter på såna där hyrsparkcyklar, utgör den Media NAV-paketets främsta ingrediens.

Inte heller Technopaket Plus är värd att lägga till, eftersom den enda delen av det som var värd att betala för – parkeringsradar och backkamera – har blivit standard på de två högre utrustningsnivåerna sedan testet ägde rum.

Summan av kardemumman

Om man behöver en bil och ens enda kriterium därutöver är att den ska vara sjusitsig, är det svårt att slå Dacia Jogger. Måhända att man inte får någon mängdrabatt på sätena, men det må så vara när helhetspaketet ändå med råge är det billigaste av sitt slag.

Den är lika lyxig som en omålad parkbänk, men bjuder samtidigt på mängder av smarta och annorlunda lösningar. Drivlinan är på något sätt också underhållande i sin fullständigt elementära beskaffenhet.

Ska man ha en Dacia Jogger borde man noga överväga vad man verkligen behöver, och anpassa sin beställning så att man undviker att betala för så mycket krimskrams som möjligt. Då kan man få en bil som inte är så mycket att skryta om för att vara en bil, men som är väldigt mycket bil för det man betalar.

Dacia Jogger är någon sorts blandning av suv, minibuss och kombi. (Foto: Dacia)

Den har ärvt modellen Sandero Stepways ruggade yttre. (Foto: Dacia)

Dacia Jogger Extreme, 7-sitsig (2022)
Motor: 1,0-liters rak trea, bensin, 110 hästkrafter, 200 newtonmeter
Kraftöverföring: 6-växlad manuell, framhjulsdrift
Acceleration 0–100 km/h: 11,2 sekunder
Toppfart: 183 km/h
Vikt: 1 318 kg
Mått (längd/bredd/höjd): 4547/2007/1632 mm
Pris: från 217 900 SEK* (Testbil ca. 243 300 SEK)
*Avser billigaste 7-sitsiga Jogger, med utrustningsnivån Expression

Högsta Växelns helhetsintryck av Dacia Jogger

Slutbetyg: 4,5/5

Dacia Jogger är inte utan sina brister, men med undantag för den skräpiga bälteshållaren är de alla lätta att acceptera för det låga priset. I linje med märkets övriga utbud får man sanslöst mycket bil för pengarna.