BILTEST: MINI Cooper S – Uppgraderad nöjesmaskin

Sedan den första Minin, ritad av Sir Alexander Arnold Constantine Issigonis, rullade ut från BMC (British Motor Corporation) fabriken i Longbridge 1959, har den varit lite av en favorit bland de bilförare som förstått nöjet av att köra en bil som sitter lite tajt över axlarna och attackerar kurvor med en precision som man normalt bara hittar i en gokart. Att den dessutom var mycket framgångsrik på tävlingsbanor runt om i världen, är föga förvånande.

Ur-Mini och tredje generationen MINI Cooper från BMW.

Under de tio första åren tillverkades modellen som i grunden kallades för BMC Mini, under flera olika namn som till exempel Austin, Morris, Riley och Wolseley. 1969 blev Mini ett eget bilmärke och gick 1994 över till BMW:s ägo. Tillverkningen av den ursprungliga Minin upphörde först år 2000, och ersattes året där på av en ny modell som ibland kallas för New MINI. Framgångssagan gick in i ett nytt kapitel med hjälp av tysk precision men med produktionen kvar i Oxford.

Den andra generationen av ”Nya MINI” presenterades 2007 och 2014 lanserades den generation som nuvarande modeller bygger på. Med pompa och ståt, till tonerna av Pharrell Williams megahit Happy, rullade man fram tre bilar på en vacker strand i det karibiska Puerto Rico. Det var en överdådig upplevelse som jag fick vara med om tillsammans med några av våra mest uppskattade motorjournalister.

Foto: James Holm

MINI hade vuxit betänkligt och erbjöd en väsentligt högre grad av komfort utan att ge avkall på den härliga körupplevelsen. Känslan att köra en MINI var fortfarande direkt och framkallade ett leende som påminde om ett barns som öppnar sin julklapp. Kvar var också den karaktäristiska stora runda skärmen mitt på instrumentpanelen, som fram till 2014 innehöll hastighetsmätaren med en liten varvräknare ovanför ratten. Numera utgörs den av infotainmentsystemet med navigation och diverse bilinställningar där bl.a. MINI Connected med concierge-service ingår. Snyggt!

Runt skärmen finns en ljusslinga som ändrar färg efter inställningarna av värmen och bilens tre olika karaktärer: Eco, Comfort och Sport (eller som MINI kallar det på skärmen Gocart Mode). Hastighetsmätaren med varvräknare och bränslemätare är placerad där de hör hemma. Framför föraren. Framstolarnas utformning erbjuder en skön komfort vid långfärd och ett bra stöd vid snabba kurvtagningar. MINI är inte längre så liten för de som sitter i framstolarna. Baksätet är fortfarande i minsta laget.

Foto: James Holm

I cabrioleten satt den 7-stegade automatlådan av dubbelkopplingstyp som gjorde jobbet förtjänstfullt, dock saknade jag rattpaddlar för att få en mer sportig känsla. Den 6-växlade manuella lådan i ”vanliga” MINI Cooper S bjöd på exakta slag och en utväxling som gjorde att man inte tappade momentum mellan växlingarna. En härlig känsla som hör ihop med MINI.

Foto: James Holm

Men vad var det som var nytt med modellerna jag testade på Mallorcas underbara vägar? Inte mycket. Faktum är att även ett vältränat öga har svårt att se nyheterna. Det mest iögonfallande var de läckra LED-bakljusen som numera utgörs av en halv Union Jack. En nyhet som vi alla älskade. Den andra nyheten som inte märktes speciellt mycket på grund av dagsljuset, var LED Matrix framljusen som omgärdades av en LED-ljusring. Den tredje nyheten var en upplyst engelsk flagga i instrumentpanelen. Effektfullt! Stolarnas lädertrim var också nytt liksom logotypen och det något, i min mening lite onödiga 3D printade identifikationen på framskärmen. (Testbilarna hade namn från engelska kungahuset.)

Men åter till höjdpunkten: MINI:s makalöst härliga köregenskaper. I motorvägsfarter runt 120 km/h är det förvånansvärt tyst (med cabrioleten uppe och i ”vanliga” modellen) och stabilt. Cooper S är en aning hårdare satt utan att för den skull vara obekväm. Men de är på de härliga och kurviga bergsvägarna på nordvästra Mallorca som MINI:s egenskaper kommer bäst till pass.

Just att hjulen är placerade i varje hörn utan några onödiga överhäng, precis som för 59 år sedan, bidrar till MINI:s oöverträffade köregenskaper. Det är kanske inte den snabbaste bilen men motorns ljud med härliga avgaspuffar när man släpper upp gasen, bilens balans och det direkta rattutslaget, får den att kännas snabb.

Foto: James Holm

Cabrioleten har en lägre tyngdpunkt än den täckta modellen. Detta för att stabilisera chassit eftersom det inte finns en takbåge som hjälper till. Istället är bottenplattan förstärkt och här har ingenjörerna hos MINI lyckats skapa en mycket vridstyv kaross. Det var inga som helst problem att ”slänga” in bilen i de skarpa kurvorna.

Foto: James Holm

Bilen ligger tryckt och tryggt på vägen. Men plockar man in en automatlåda i en sportig bil så vore det på sin plats med rattpaddlar och inte bara sekventiell växling, så man kan njuta av lite mer aktiv körning. Den täckta och läckert lackade Cooper S gav däremot allt som man kan förvänta sig av en MINI: MAKALÖS KÖRGLÄDJE!

MINI Cooper är utrustad med ett antal förarstöds- och säkerhetssystem som t.ex. Approach Warning Control som varnar för framförvarande faror och bromsar in bilen i hastigheter mellan 10-85 km/h, adaptiv farthållare och på cabrioleten finns ett det två störtbågar som skjuter upp på en bråkdel av en sekund om bilen skulle vara på väg att volta.

Foto: James Holm

MINI är ingen storlastare om man inte väljer Clubman eller Countryman, och inte heller då är de ämnade att lasta mer än nödvändigt. 3-dörrars modellen klarar av 211 liter med baksätet uppfällt och 731 liter med det nedfällt. Cabrioletens öppning till bagageutrymmet är riktigt litet och utrymmet är lagom för två kabinväskor. Men det går att fälla baksätet och med vindskyddet monterat så får man plats med lika mycket till.

Det finns ett stort antal motorvarianter att välja mellan (läs mer på mini.se), men jag fokuserar på den vi hittade i testbilarna som var den härliga 192 hk bensinmotorn med dubbelturbo som skickar iväg 3-dörrars (cabriolet m. aut) varianten 0-100 km/h på 6,8 (7,2) sekunder och toppar 235 (230) km/h. Den blandade förbrukningen anges till 6,0 (5,6) l/100 km och CO2-utsläppet hamnar på 138 (127) g/km.

Foto: James Holm

Sammanfattning

Jag skulle kunna fortsätta att ösa superlativer över denna otroligt trevliga bil, men risken är att ni skulle tro att jag är köpt av Mini. Nej. Mini har inte köpt mig, Mini har sedan länge stulit mitt hjärta (och kanske hjärna) därför att jag älskar att köra bil, för detta är bland det roligaste som finns att köra idag.

TEXT: Håkan Nilsson  FOTO: James Holm