Marcus Birro efter nya Palme-spåret: "Tragiskt"

Är Sverige ett rasistiskt land?

Den som ger den allra bästa och sannaste bilden av hur verkligheten ser ut i Sverige vinner också valet. Men vilket Sverige ser vi? Hur står det till med självbilden? Är Sverige till exempel ett rasistiskt land?

GP är tydlig och klar med att så inte är fallet: ”I en rad artiklar och rapporter har Sverige pekats ut som ett genomrasistiskt land – helt utan ordentliga bevis. Att lögner florerar är en sak, men att en seriös journalist sprider dem vidare helt okritiskt är allvarligt.”

Bagdad Bob eller uppmuntran?

Även lokalt, och även i erkänt starka S-fästen i Norrbotten, tappar Socialdemokraterna fart.

Men nu är det som om den gamla statsapparaten börjat gnissla igång. De mer lojala tidningarna har på senaste tiden börjat skriva mer positivt och uppmuntrande om rörelsen och möjligheterna inför valet i höst. Visst är det bra att en rörelse ser möjligheterna och inte enbart utmaningarna men det finns också en risk att det blir lite ”Bagdad Bob” över det hela.

Norrländska Socialdemokraten, NSD, skriver: ”Många svenskar har i och för sig ändå känslan av att Sverige är på fel väg – en bild som är svår att förändra. Men S-företrädarna har stöd i fakta och statistik när det gäller jobb, välfärd och ekonomi. Stefan Löfvens Sverige är i de flesta stycken ett land som är på rätt väg. Socialdemokraterna kan gå in i valrörelsen med viss tillförsikt.”

Göran Greider är befriande arg igen

De något mer nyanserade har förstått att det offentliga samtalets totala fixering vid SD endast gynnar SD. Problembeskrivningen kan vara sann även om den kommer från ett håll och ett parti man inte delar värderingar med.

Men Göran Greider på ETC är fortfarande befriande förbannad: “Det retar mig något oerhört att Per Albins tal kidnappats av en främlingsfientlig höger. Om det funnes någon som helst ruter i S-ledningen skulle den vid lämpliga tillfällen våga lyfta fram det radikala innehållet i folkhemstalet.”

Med blick på den stora världen

Ännu en gång är det anmärkningsvärt att notera hur mycket vidare blick brittiska tidningen The Guardian har när det gäller ämnen för ledartexter. I dag handlar det om miljön och lagstiftningen, om vårt ansvar inför miljön och framtiden: “Can we hold a river accountable for flooding, or a forest for burning? Of course not. Yet existing legal systems force us to think of nature in terms of human concerns rather than what concerns nature.”

Dagens snackis: Olof Palme. Han är inte bara saknad som medmänniska, som pappa och make i det privata. Han är svårt saknad i ett allt mer kallhamrat och medelmåttigt politiskt samtal. I valrörelsen 1985 fick han mig och många andra brådmogna ungdomar att bli intresserade av politik. Hans öde och död har fått en hel värld att sucka tungt i trettiotvå år. På senare tid har det kommit flera uppmärksammade reportage och nya avslöjanden om det som hände honom den 28 februari 1986. Både SVT och TV3 har publicerat nya uppgifter och i dag presenterar tidskriften Filter ett (delvis) nytt spår, nämligen att den person som i förundersökningen går under namnet “Skandiamannen” är mördaren. Ibland känns det som om allt detta undersökande och rotande håller minnet av Palme vid liv mer än hans gärning gör, vilket är förståeligt men tragiskt. Han står upp som ett hologram mer för ödet som drabbade honom än för allt han uträttade.