"Klimatpolitik är som tandborstning"

Varför pratar ingen om klimatet längre?

Klimatet anses vara vår tids ödesfråga. I Sverige, ett av världens mest miljömedvetna länder, har frågan ännu inte klättrat upp på dagordningen i valrörelsen. Vad beror det på? Är det för svårt att ta in när man upplever att landet står för mer handfasta hot och problem?

Dagens Nyheter skriver så här om miljöfrågan: ”Klimatpolitik är som tandborstning. Ingen har sagt att det måste vara kul. Vuxna människor borde ändå klara denna nödvändighet, utan tandkräm med jordgubbssmak.”

Tidningen fortsätter: ”Politiken måste ge människor möjlighet att vara med i förändringen” och ”göra klimatomställningen i sin vardag”. Det låter nästan som att klimatfrågan är ett andligt projekt. Det är det inte. Att minska och på sikt strypa människans utsläpp av växthusgaser läker knappast själen. Däremot kräver det noggranna politiska prioriteringar, och därtill internationella samarbetsformer som inte har setts förut. Allt är inte win-win och ekomat som dignar på borden. Om det bara fanns fördelar med omställningen, som Miljöpartiet antyder, skulle FN:s mål redan ha nåtts.”

Alla tycks medvetna om hotet mot klimatet. De flesta (som inte bär foliehatt) är relativt eniga om att hotet är tämligen prekärt. Men ingen orkar snacka om det.

Tufft också för Miljöpartiet

Bland annat med anledning av det jag skrev ovan har Miljöpartiet det tufft. Samtidigt har partiet självt varit väldigt bra på att ställa till det för sig. Under flera års tid har man grävt fälla efter fälla för sig själva. Det har handlat om svikna ideal, märkliga uttalanden, folk som vägrat skaka hand med kvinnor och en del annat. Få saker retar människor så mycket som hyckleri, detta att säga sig stå för och värna en sak men sedan agera utifrån en annan agenda.

Samtidigt råder det ingen tvekan om att Miljöpartiet varit viktiga i kampen för att lyfta miljöfrågan.

Expressen skriver i sin ledare: ”Lika detaljerade och noggranna som Miljöpartiet kan vara när det gäller miljöpolitiken, lika yviga och utopiska är de inom andra politikområden. Rörelsen som startade som ett enfrågeparti är fortfarande ett enfrågeparti. Allt som inte är miljö, har drag av amatöristiskt fluff.

Och det är uppenbart att partiet inte har mognat av att sitta i regeringen. Tron på politikens makt och räckvidd, bara man vill väl, tycks vara obruten.

Kanske tänker sig Fridolin & Co att de en dag ska få egen majoritet i riksdagen och att de i då kan vända floder utan hinder. Men risken är att de åker ur riksdagen i höst.

Skulle de lära sig något av det, i så fall?

Det är svårt att tro.”