Ledarkollen: ABBA och en adlad Åkesson

En adlad Jimmie Åkesson

Långsamt börjar det offentliga samtalet allt mer dras åt det politiska. Centern flörtar (trots tidigare löften om uppätna skor) med S och framför Liberalerna och Socialdemokraterna står vid sin sida av gränsen och sneglar trånande mot alla politiska fraktioner som kan fortsätta att hålla SD borta från verkligt inflytande.

Det mesta tyder på att det blir en blocköverskridande regering efter valet i höst. Men vilka partier kan tänka sig att regera med vilka och varför?

PM Nilsson i DI skriver: ” Man ska veta vad man gör när man utnämner SD till det i sak och i retorik viktigaste oppositionspartiet. Oppositionsledaren har makt i Sverige. Palmes var stark under Fälldin-regeringarna och lyckades färga 1970-talet rött. Adelsohn och Bildt gjorde 80-talet blått, trots att S hade regeringsmakten. Att ge SD den rollen är inte en isoleringspolitik, det är att adla Jimmie Åkesson till landets viktigaste politiker. En bättre plan B, om alliansen inte vill eller vågar, är att definiera “mitten” som det parti flest partier accepterar. Socialdemokraterna skulle nog sin vana trogen peka på sig själva, men SD:s inträde störtar S från den tronen.”

Välfärden och solidariteten

Valets viktigaste fråga för väljarna är invandringen. Låt oss med en gång slå fast att svenskarna är ett solidariskt, inkännande och tolerant samhälle. De rena rasisterna är få. Det som finns är en oro att det gemensamma, exakt det som politikerna så länge värnat om när det gäller vårt land, faktiskt också har en gräns. 

Så här skriver Alice Teodorescu i GP: ”Däremot kan man inte låtsas att det går att behålla dagens skattefinansierade välfärd och samtidigt öppna landets gränser så att alla som vill ha del av den också villkorslöst får det. Systemet är helt enkelt inte riggat för ett sådant upplägg. De nordiska välfärdsstaterna skapades med nationalstaten som utgångspunkt. Här, liksom överallt i världen, exkluderas den som inte är medborgare eller har uppehållsrätt från en rad rättigheter liksom tillgång till den generella välfärden. Välfärdsekvationen är beroende av att alla gör sin plikt innan de kräver sin rätt; först stoppar man in resurser – sedan plockar man ut dem vid behov. Det innebär också att mer resurser måste stoppas in i det gemensamma systemet än vad som plockas ut.”

Ungas psykiska ohälsa allt värre

Handling och konsekvens är inga givna följeslagare i den svenska debatten. Vi avsäger oss unisont och kollektivt allt andligt, allt själsligt, vi reducerar allt mänskligt liv till antingen ande eller kropp, vi talar enbart om sådant som på ett eller annat sätt går att värdera i materiella ting. Och i andra änden av den processen står vi sedan förundrade och undrar varför barnen, och vi också, mår allt sämre.

Expressen skriver: ”Tänk om barnens psykiska ohälsa beror på mer hemnära problem? Folkhälsomyndigheten konstaterar att 13- och 15-åringars användning av datorer, paddor och smartphones har ökat under 2000-talet och att “psykosomatiska symptom är vanligare hos elever som ägnar mer tid åt tv, datorer och datorspel”. Men, menar man, den vetenskapliga litteraturen är för otillräcklig för att dra riktiga slutsatser. Sambanden mellan skolstress, sämre skolprestationer och psykosomatiska problem är väl kända, och här är det bara för Folkhälsomyndigheten att bocka av. Skolstressen har ökat bland de 13- och 15-åringar som har studerats. Samtidigt presterar de sämre än 90-talets elevkullar. Det är alltså troligt att skolan har bidragit till ökningen av psykosomatiska problem, menar myndigheten.”

Dagens snackis:

Svenskens förmåga att avsäga sig sitt förflutna, att kasta en filt över allt som hänt och ängsligt avsäga sig allt som har med dåtiden att göra, sträcker sig bara fram till den gräns som stavas ABBA. Där går gränsen. Om bara ABBA återuppstår, tycks vi tänka, kan hela det gamla folkhemmet också uppstå…