Krönika: Dödsvåldet ökar – har politikerna vaknat?

I helgen mördades en 18-åring I London på väg hem från en fotbollsmatch, i vad som beskrivits som en helt oprovocerad attack. Han blev det sextioandra offret i staden för dödligt våld sedan årsskiftet och precis som den pågående debatten om brottslighet och trygghet i Sverige, rasar den nu även i England.

London har, för att vara en stad i västvärlden, en relativt mörk historia vad gäller kriminalitet i allmänhet och våldsbrott i synnerhet. Oavsett om det handlat om fyllemord i dickenska slumgränder på 1800-talet eller organiserade gänguppgörelser på 2000-tal, har London aldrig varit utopin ur en fridfull synvinkel. Det räcker med att notera stadens miljontals CCTV-kameror som registrerar varenda steg invånarna tar – och hur mycket de uppskattas av majoriteten av befolkningen – för att förstå att drastiska åtgärder under åren tagits för att stävja stora problem.

I Sverige har också det grova våldet ökat, men London gick under mars månad om New Yorks mordstatistik vilket fått engelsmännen att reagera. Och fortsätter det i den här takten året ut kommer London 2018 att ha 60 procent fler dråp- och mordoffer än vad hela Sverige hade 2017. Och då är den engelska huvudstaden ändå mindre i invåntarantal.

Tillgång till vapen, hög arbetslöshet bland unga män och fattigdom pekas ofta ut som globala faktorer för ett våldsamt samhälle. Men en faktor som ofta glöms bort är snabb urbaniseringen. Högre grad av anonymitet, nya sociala strukturer och, på grund av tidsbrist, ofta dåligt planerade miljöer där fattiga människor koncentreras, leder enligt forskningen till ökade sociala spänningar. Och även om London är en stad i ständig befolkningstillväxt kommer den största urbaniseringen de kommande åren att ske i fattigare delar av världen.

Enligt statistik som The Economist nyligen presenterat kommer 90 procent av den urbana utvecklingen ske i den fattigare delen av världen och år 2030 kommer över 40 av världens 50 folkrikaste städer ligga i utvecklingsländer i Afrika och Centralasien. Det är en farlig cocktail, med en potientiell utveckling som i värsta fall kommer leda till den grad av brottslighet de sydamerikanska storstäderna drabbades av när de urbaniserades som hårdast under 1990-talet. 

För Europa är utvecklingen inte jämförbar, även om det dödliga våldet är en ökande trend i takt med att våra största städer utvecklas till metropoler. Och så länge våldet mest varit interna angelägenheter inom och mellan kriminella gäng, har övriga samhället tittat åt ett annat håll. Men när många av dödsoffren i London på senaste tiden varit personer som blivit personrånade, som råkat ta fel nattbuss hem, eller som inte velat ge ifrån sig sin hund till ett förbipasserande gatugäng – då vaknar till och med politikerna.

I takt med världslägets utveckling och de flera stora konflikter som just nu rasar pratar världsledarna allt mer säkerhetspolitik. Men för att sätta saker i sitt rätt ljus mördades exempelvis 75 procent fler människor i fredliga länder 2016 än vad som dödades i krig. Och med den data som finns tillgänglig rörande fattigdomens och urbaniseringens påverkan på våldsbrottsligheten, finns skäl till oro för framtiden. Det om något borde ses som en säkerhetspolitisk fråga att ta i tu med.