"Inte bra för vare sig världen eller USA"

Avtalet som fick Iran att ge upp försöken om att skaffa sig kärnvapen har kommit att ses som en av Barack Obamas främsta utrikespolitiska bedrifter. Att de gick med på de eftergifterna 2015 mitt under brinnande krig i Syrien, ett proxy-krig där Iran i allra högsta grad var – och fortfarande är – iblandade i, får ses som än mer imponerande. Vissa kritiker hävdar att Donald Trumps motiv när han nu river upp avtalet bottnar i just det – föraktet mot Obama, och allt det han åstadkom.

Men det finns givetvis annat som förmodligen ligger till grund för det. Dels tron på gammalt hederligt maktspel, i synnerhet inför de kommande förhandlingarna med Nordkorea. Genom att burdust resa sig och lämna bordet visar USA att man inte kommer vika en centimeter i kommande förhandlingar med Kim Jong-Un. Det är också en flirt med dess evigt allierade Israel, som skyr en utveckling där ärkefienden Iran går med på eftergifter som får dem att bli mer accepterade av världssamfundet.

Men upprivningen av avtalet bottnar också i ideologiska övertygelser hos Trump och hans närmaste rådgivare, eller i alla fall deras syn på hur maktpolitik fungerar.

I Trumps ögon (och män i hans närhet som Mike Pompeo och John Bolton) är en deal som till största del både utformats och operativt övervakats av FN och dess inspektörer, något som betraktas med stor skepsis. Det har fråntagit inflytande i projektet från USA, och i deras ögon är inte ens FN en tillräckligt pålitlig aktör för att man ska kunna garantera att eftergifterna de facto följs av Iran. Detta visade sig inte minst när Trump i sitt tal i frågan hävdade att Iran i hemlighet fortsatt att bygga på sina kärnvapen, någonting som går helt emot de amerikanska underrättelseuppgifter som presenterats.

De iranska ledarna har inte oväntat skärpt tonen, hävdat att detta är ett steg närmare krig och att man nu kommer att återuppta sina kärnvapenprogram. De europeiska tungvikts-M:en May, Macron och Merkel har gemensamt meddelat att man vill att avtalet fortskrider även utan USA. Trump utgår från att båda parterna bluffar, och därmed spelar han ett högt spel.

För oavsett om Trump på något sätt går vinnande ur den här historien, så är det av kortsiktig karaktär. Man ska inte överdriva hotet som vissa ropar om, att USA och Iran nu är närmare ett fullskaligt krig. Men det påverkar USA:s trovärdighet på den globala arenan, och det är i längden inte bra för vare sig världen eller USA.

När Kina och till och med Ryssland bygger långsiktiga strategier på tio, femton år, riskerar demokratiska länder så klart att vända om helt beroende på vilken regering som sitter. Det är baksidan med det demokratiska systemet, och må så vara. Men USA:s helomvändningar i stora säkerhetspolitiska frågor skapar både osäkerhet och trovärdighetsproblem.

För som det är nu ingår man inga partnerskap eller allianser med USA, utan med den president som råkar ha makten för stunden. Om en stormakt av USA:s kaliber för en aggressiv säkerhets- och utrikespolitik kan det vara farligt. Men ännu farligare är det om de för en inkonsekvent sådan. Det skapar oro, osäkerhet och tvingar resten av världen att hela tiden positionera sig i nya lägen. Men det verkar vara priset för att USA och Donald Trump ska få sin självbekräftelse i världspolitiken.