Håglösa partier och "en god marxist"

Hamas och Margot Wallström

Onsdag och värmen är som en vägg. Det tog endast tre dagar av sommarhetta för att få folk att böja klaga på värmen.

Få saker känns lika tröstlöst eviga som konflikten i Mellanöstern. Turerna har varit många och jag tror vi i Sverige helt enkelt har en blind fläck i det här sammanhanget. Vårt kollektiva ointresse för religion och vår okunskap om trons betydelse för människor ute i världen hindrar oss ibland från att lägga det samtidiga politiska pusslet.

Sydsvenskan skriver i sin ledare om den där slagsidan, om att utrikesminister Margot Wallström (S) tycks glömma (eller blunda för) Hamas ansvar för det som sker i området nu, efter USA:s beslut att flytta sin ambassad till Jerusalem: “Med tanke på den enögdhet och oförståelse för Israels situation som Wallström gång på gång uppvisar, är det inte förvånande att hon gjort sig omöjlig på den israeliska sidan.Israel lämnade Gaza 2005. Den israeliska armén har avslöjat och förstört otaliga så kallade attacktunnlar, grävda av Hamas, från Gaza in i Israel, som haft som syfte att möjliggöra terrordåd.Islamistiska Hamas, en del av Muslimska brödraskapet, har som uttalat mål att med alla till buds stående medel utplåna staten Israel – “den sionistiska entiteten”. Det är en konflikt om territorium, om land, men Hamas fientlighet mot Israel är grundat i judehat och religiös fanatism.”

Greider – en god marxist

Jag och debattören Göran Greider har en del gemensamt. Vi är båda lästa poeter och vi har båda vunnit det prestigefyllda Dan Andersson-Priset. Sedan upphör likheterna. Men han är alltid befriande att läsa. Han överraskar ingen längre, är lika trygg som en borr i sumpen, men han gör det med stilistisk finess trots allt. I ETC skriver han om en “radikal kulturpolitik” och eftersom han är en god marxist har han givetvis skrivit ett manifest i sjutton punkter… Läsvärt och delvis stringent. Sista punkten lyder: “En radikal kulturpolitik utgår inte från att staten ska lägga sig i allt – den utgår från att staten ska bidra till att göra (praktiskt taget) allting möjligt. En radikal kulturpolitik är statsanarkistisk: det offentliga garanterar jämlikheten”.

Svensk ekonomi inte bekymmersfri

Västerbottens-Kuriren skriver om ekonomi och en rapport från Finanspolitiska rådet: “Finanspolitiska rådet ger inte hela bilden av hur rustad svensk ekonomi står inför nästa mandatperiod. Men det kommer med viktiga påminnelser om att läget inte är så bekymmerslöst som en del av valdebattens vidlyftiga löften kan ge intryck av.”

Valrörelsen verkar inte riktigt komma igång. Man får en känsla av att de flesta partier, med något undantag, verkar mer rädda för vad de kan förlora än fokuserade på vad de kan vinna.

S och folket tycker olika

Norrländska Socialdemokraten skriver om Socialdemokraternas stukade självförtroende: “Dels återstår nästan fyra månader till valet, vilket gör att det fortfarande finns tid för dörrknackning, torgmöten och andra aktiviteter för att nå alla potentiella S-väljare.Dels finns ett antal positiva resultat för regeringspartiet att redovisa.Många kurvor pekar åt rätt håll. Arbetslösheten minskar. Bostadsbyggandet ökar. Det har blivit 100 000 fler anställda i välfärdssektorn sedan maktskiftet 2014. Problemet för Socialdemokraterna är att många väljare ändå bär på känslan av att Sverige är på fel väg. Enligt den årliga mätningen från SOM-institutet i Göteborg är det bara 27 procent av de svarande som anser att Sverige är på väg rätt väg. 50 procent anser att Sverige är på fel väg.Att förändra den bilden, en känsla som uppenbarligen många har, är inte gjort över en kafferast – kanske inte ens genom en intensiv valrörelse.”

Intressant att tidningen alltså tror på “dörrknackning” som en väg till framgång, 2018…

Pengar roten till allt ont?

The Guardian skriver om ett rättviseproblem som är gemensamt över hela världen, fördelningen av pengar: “Most people are disgusted by obscene executive pay, by the billions avoided in tax, and by bad treatment of employees on zero-hours contracts and abysmal pay. Big business is viewed as ruthlessly cut-throat.Politically, all this should benefit Labour, with the public mood in tune with its manifesto policies.”