Dags att ladda helikoptern, Magdalena!

Då, om sju dagar, befinner sig en mängd ägare och företagsledningar i en situation många av oss aldrig kunnat föreställa oss. Ska vi stänga ned en i grunden sund verksamhet? I annat fall riskerar det egna kapitalet halveras, eller en situation med helt eroderad likviditet att uppstå. Jag som företagsledare riskerar därmed att bli personligt betalningsansvarig om jag inte sätter mitt i grunden sunda bolag i konkurs.

Kan den här situationen på något sätt sägas ingå i ett normalt företagande? Självklart inte. Jag tror inte någon med ekonomutbildning har en case-studie i linje med: ”Nu fattas politiska beslut som gör att ekonomin går in i ett stadie av permafrost under cirka tre till sex månader. Och det sker inte bara i ert land utan i stort sett hela världen”.

Det osannolika har känt

Ett sådant case hade ingen kommit på att be sina studenter i företagsekonomi att hantera. Men nu har detta osannolika scenario blivit verklighet. Och nedstängningen av ekonomin är en effekt av en underdimensionerad sjukvård eftersom vi inte klarar av att hantera våra mest utsatta riskgrupper. Något som även socialminister Lena Hallengren och andra politiker reservationslöst konstaterat.

Jo, kanske någon invänder; regeringen har ju ändå lanserat ett stort antal stödåtgärder. Problemet är att dessa med största säkerhet inte räcker. Men kanske ännu allvarligare är tidsfaktorn. Låt oss ta åtgärden korttidspermittering som låter som en enkel och tydlig åtgärd. Icke! Som företagare måste du motivera varför du ska få ta del av åtgärden. Och sedan ska man “ha använt sig av andra tillgängliga åtgärder för att minska arbetskraftskostnader”, vilket betyder att inhyrd personal och konsulter först måste sägas upp. Därefter ska man godkännas. I stort samtliga lanserade åtgärder är behäftade med begränsningar och en massiv administration, eftersom det är många som söker.

Lätt att bli deprimerad

Politiker och myndighetspersoner är givetvis rädda för att det ska ske missbruk. Så klart, något som normalt sett är bra. Men i andra vågskålen: Tick-tack! Den 25:e ska nästa lön ut, och likviditeten är bortblåst efter snart två månader av obefintliga inkommande kassaflöden. Någon förbättring är heller inte att vänta nästa månad. Sedan är sommaren i antågande – en period av ett par, tre månader med lägre intäkter. Så det kanske ljusnar i slutet av augusti eller i början av september. Men då kanske nästa våg av corona-helvetet kommer. Det är lätt att bli mer än nedstämd.

Så, ska jag chansa stort och hoppas på att få ta del av stödåtgärderna och kanske i slutändan riskera att bli personligen betalningsansvarig? Eller ska jag kasta in handduken? Det här är en verklighet för många i företagsledande ställning den här veckan.

Varför är ansvariga beslutsfattare så rädda för att göra generella bidrag, och andra eftergifter som gäller utan byråkratiskt krångel? Jo, man är ju rädd för missbruk och att en del felaktigt får hjälp. Men samtidigt ”tick-tack” – tiden finns inte för administrativt finlir just nu.

Ladda pengahelikoptern, Magdalena!

Har det politiska systemet misslyckats med att dimensionera sjukvården så att riskgrupper inte kan skyddas, så är det inte mer än rätt att många oskyldiga företagare och anställda inte drabbas i den här omfattningen som inom en dryg vecka riskerar blir verklighet.

Så Magdalena Andersson – ladda helikoptern med pengar. Det är dags att lätta. För tiden finns inte för något annat.

Ps. Denna text är inte ett partipolitiskt ställningstagande. För den underdimensionerade sjukvården går inte direkt att koppla till nuvarande eller tidigare regeringar. ds

Läs även: Politiker: Regeringen gör inte tillräckligt »