Därför är pris på koldioxid så svårt

Enligt Världsbanken är det viktigt att använda någon form av prismekanism för koldioxidutsläpp om det ska bli lönsamt för länder, bolag eller privatpersoner att ställa om sin produktion, konsumtion och sina investeringar.

Men helt enkelt är det inte. I dag existerar flera olika system för att göra koldioxidutsläpp till en dyr affär parallellt. Samtidigt pågår utsläppen ungefär som vanligt.

ETS och skatt på koldioxid

ETS (Emissions Trading Systems) är det som EU-länderna använder för att handla med utsläppsrätter. Tanken är att få ner utsläppen av växthusgaser inom unionen på ett ekonomiskt effektivt sätt.

Rätten att släppa ut handlas då på en marknad där utbud och efterfrågan avgör priset. Det innebär att den som släpper ut betalar. Men tilldelningen av utsläppsrätter varierar och inom EU har de i bland fått kritik för att vara för billiga. Då kan företag och konsumenter fortsätta som vanligt.

Vid sidan av det använder regeringarna också direkta koldioxidskatter för utsläpp.

Klimatkompensation

Ett tredje system för att uppmuntra lägre utsläpp är så kallad klimatkompensation, eller kreditmekanismer. Ett exempel på det är den Clean Development Machanism (CDM) som blev en del av överenskommelsen efter Kyotoprotokollet.

Då är grundidén att någon som släpper ut mycket kompenserar för det genom att bidra till en verksamhet som minskar utsläpp.

Men det är också en mycket kritiserad metod. Det är svårt att veta om kompensationen går till projekt som ändå skulle ha genomförts utan externt stöd, eller om reduktionen är varaktig, eller om koldioxidmätningarna har varit korrekta, bland annat.

I dag finns det 68 initiativ för direkta system för prissättning (utsläppsrätter och utsläppsskatter) fördelade på 46 länder eller områden i världen, enligt Time.

Där ingår Argentina, Kina och Europeiska unionen. USA har ingen nationell koldioxidskatt, men flera av delstaterna har utarbetat egna system.

Indirekta metoder – bränsleskatt och utebliven subvention

Många länder arbetar också med en indirekt prissättning på koldioxid, men då står inte priset i direkt proportion till utsläppet. Det handlar om de skatter som man betalar när man köper bränsle, och om att ta bort subventioner för fossila bränslen och därmed underminera lönsamheten.

International Institute for Sustainable Development räknar med att 8,2 procent av de globala växthusgaserna skulle kunna vara borta vid 2050 om subventionerna upphörde, vilket gör det till en attraktiv och enkel metod.

100 miljarder dollar i omfördelning?

Enligt Mark Carney, FN:s särskilda sändebud för klimat och finans, är utsläppsrätter och utsläppsskatter de stora instrumenten, och klimatkompensation tillsammans med indirekta prissättningsmetoder som stoppade subventioner har en komplementär roll.

De senare skulle kunna leda till att ungefär 100 miljarder dollar till hållbara projekt i utvecklingsländer kan genereras, menar Carney.

Läs också:

Hållbarhetsreklam får rejäl uppsträckning

Stockholmsbolag granskar din klimatkompensation