Tysklands mardröm spökar än i dag

Vanliga tyskar blev kollektivt ansvariga

I Versaillesfreden 1919 stämplades Tyskland som ensamt ansvarigt för kriget, och inte bara de politiker och militärer som fattat besluten, utan alla tyskar dömdes som kollektivt ansvariga för kriget.

Eftersom skadeståndsbetalningarna enligt den ursprungliga planen skulle pågå en bit in på 1980-talet dömdes alltså mängder av tyskar som inte ens var födda som skyldiga till kriget, något som givetvis väckte en oerhörd förbittring.

Frankrike pressade på

Under början av 1923 tyckte den franska regeringen att Tysklands betalningar gick för sakta. För att öka pressen på tyskarna ockuperade därför franska trupper Ruhrområdet, landets industriella hjärta.

Regeringen i Berlin uppmanade då industri- och gruvarbetarna i området att gå i strejk och lovade att de skulle få sina löner precis som vanligt, ett löfte som finansierades via sedelpressarna.

Krigsskadeståndet gjorde det också omöjligt för regeringen att föra en långsiktigt trovärdig finans- och budgetpolitik, vilket tvingade den att finansiera en allt större andel av statsutgifterna via sedelpressarna.

300 miljarder för ett vykort

Ett drastiskt exempel på följderna är portot, som låg på 30 pfennig i slutet av 1923 kostade det inte mindre än 300 miljarder mark att frankera ett vanligt vykort till utlandet.

När inflationen rasade som värst hann Postverket inte trycka nya frimärken i takt med att portot steg, därför fick man stämpla de nya valörerna ovanpå de gamla frimärkena.

Enligt frimärkssamlarna är märkena mer värda om de är datumstämplade, för det betyder att någon hunnit posta dem innan portot stigit.

Ingen enskild centralbank klarar hålla valutan

Inflationen 1923 visade också att det inte räcker med en aldrig så självständig centralbank för att hålla penningvärdet stabilt. År 1923 styrde Tysklands centralbank av ämbetsmannen Rudolf Havenstein.

Han gick inte att avsätta eftersom han var utnämnd på livstid. Ett dilemma som han dock löste själv genom att dö i en hjärtattack då inflationen rasade som värst.

Osund finanspolitik leder förr eller senare även till osund penning-och valutapolitik, blev den bistra slutsatsen hos tyskarna.

Tappade tron på demokratin

Hyperinflation och allmänt ekonomiskt kaos gjorde också att många tyskar tappade tron på det demokratiska styrelseskicket under Weimarrepubliken.

Många började längta efter en ”stark man” som skulle bringa ekonomin i ordning: med känt resultat från 1933 fram till 1945.

Ärvd inflationsskräck påverkar fortfarande

Detta var därför Tyskland insisterade på stränga inträdeskrav på de länder skulle bilda den europeiska valutaunionen EMU. Länder med stora budgetunderskott och/eller stor offentlig skuldbörda ansågs inte platsa.

Den nedärvda inflationsskräcken kan förklara varför det väcker så starkt obehag hos den tyska allmänheten när den europeiska centralbanken ECB började använder nytryckta euro till att stödköpa grekiska och italienska statsobligationer i början av 2010-talet.

ECBs sedelpress ses inte positivt

Som tyskarna ser det betyder det att ECB låter sedelpressarna rulla för att betala krisländernas löpande utgifter. Och detta synsätt finns inte bara hos den tyska allmänheten.

Även den tyska centralbanken, Bundesbank, motsatte  sig öppet ECB:s stödköp. Två tyska representanter i ECB, Axel Weber och Jürgen Stark har avgått  i vad som uppfattats som en protest.

Bundesbanks nye chef Jens Weidman har också röstat emot stödköpen i ECB:s styrelse. Enligt obekräftade uppgifter har han stöd även av Nederländerna och Österrike.

Eurons varmaste anhängare och hätskaste motståndare brukar vara rörande överens i en fråga; att en ”statslös” valuta inte håller i längden.

Euron riskerar att lösas upp

Det går inte att ha en gemensam valuta, gemensam centralbank och överstatlig penningpolitik om varje medlemsland envisas med att driva sin egen finans- och budgetpolitik, resonerar de.

Därför måste den monetära unionen förvandlas till en finanspolitisk union, med ett överstatligt finansdepartement och en överstatlig finansminister med rätt att beskatta medborgarna i hela euroområdet.

Alltså en federal förbundsstat i stil med USA eller Schweiz. Annars är upplösning det enda alternativet.

Euro-obligationer en lösning?

Ett steg i den riktningen vore att ge ut euro-obligationer, garanterade av alla medlemsländer. På så sätt skulle euroländerna gå i solidarisk borgen för varandras skulder.

Från tyskt håll fruktar man dock att en skuld- och bidragsunion skulle vältra över alla förluster på de tyska skattebetalarna.

”Något värre exempel på att åka snålskjuts är svårt att tänka sig”, skrev ECB:s förre chefsekonom Otmar Issing i Financial Times 2011.

Kan valutaunionen delas i två?

Hans-Olaf Henkel, tidigare ordförande i det tyska industriförbundet  har föreslagit att valutaunionen delas i två; en nord-euro (neuro) med Tyskland, Österrike, Nederländerna och Finland och en sydeuro (pseudo) med resten.

”Det blir inte lätt, men en ände med förskräckelse är ändå bättre än en förskräckelse utan ände”, hävdade Henkel när eurokrisen rasade som värst i början av 2010-talet.

Ett tag var det osäkert om det hårdast drabbade krislandet Grekland skulle kunna hålla sig kvar i valutaunionen, men EU:s ledare har hittills inte vågat låta något land lämna.

Detta eftersom det skulle kunna vara det första steget mot en upplösning av hela EMU och i förlängningen av hela det europeiska samarbetet.

Frågan är bara om den tyska allmänheten är beredd att rädda euron även till priset av hög inflation?

Fler krönikor från Gunnar Örn:

Därför kommer inte kronan att knytas till Euro

Räntan – ett undernaturligt fenomen