Dagens PS publisher: "Tro inte att de styrande vet bäst"

Hur stor skada ska vi låta ekonomin ta för att rädda en viss mängd av dem som riskerar att drabbas svårast – kanske 2-3 procent av de smittade? Det handlar inte om att vi inte bryr oss om mänskligt lindande, eftersom vi samtidigt skapar ett enormt lidande när vi låter ekonomin falla fritt. Det blir allt tydligare att detta inte är någon mild recession, utan en regelrätt depression.

Rubriker svarta som natten

Låt oss summera några av fredagens nyheter: Volvo permitterar 20 000 personer i sällskap av ett stort antal stora och små företag. Tredje AP-fondens chef (tidigare börschef och vice riksbankschef) Kerstin Hessius varnar för ekonomisk krasch och kräver att ansvariga politiker ger oss besked om hur länge de här extrema åtgärderna ska gälla.

Och sent på fredagskvällen går en av världens mest renommerade investmentbanker – Goldman Sachs – ut och varnar för att USA:s BNP riskerar att rasa med 25 procent! Otroliga siffror som inte upplevts sedan 1920-talskrisen när soppköken var många människors enda väg till räddning.

Politikerna kör sitt eget race

Är dessa siffror trovärdiga, kanske du undrar? Svar ja. I USA står privat konsumtion för cirka 75 procent av BNP. I Sverige är motsvarande siffra 50 procent. Och det krävs ingen raketforskare för att inse att våra makthavare runt om i världen nu skickar oss rakt ned i en depression när de fryser ekonomin.

Med vilken rätt sker det när ingen har kunnat visa att coronaviruset inte är dödligare än vanliga influensor?

Och i det läget tar Sveriges finansminister Magdalena Andersson till översittartoner:

”Men vi sitter inte på kammaren och hittar på egna åtgärder som kan skada ekonomin eller vården i onödan, säger hon.”

Vad hon än säger så handlar det till syvende och sist om prioriteringar. Eller sitter hon kanske på information som vi andra inte har? I så fall bör hon redogöra för vad den informationen är.

Är våra styrande verkligen smartare än oss andra? Jag tror inte det efter att i olika roller ha bevakat och jobbat med makten i nästan 35 år.

Slående likheter med kaoset 1992

Det här för tankarna tillbaka till början av 1990-talet när regering och riksbank slogs med näbbar och klor för att bevara den fasta svenska växelkursen. Räntechockerna kulminerade med en svensk ränta på 500 procent i september 1992. Den19:e november kapitulerade Riksbanken och släppte den fasta växelkursen. Sverige upplevde då tre år av krympande BNP. Svensk ekonomi var i spillror. Något de ansvarige efteråt konstaterade var ett misstag – bland annat dåvarande riksbankschefen Bengt Dennis.

Har någon efter denna händelse hävdat att vi borde återinföra en fast svensk växelkurs?

På den tiden fanns det dock en omvärld som kunde köpa svenska varor och tjänster när vi släppte försvaret av den svenska valutan. Så blir det knappast denna gång eftersom alla andra länder ägnar sig åt att svepa samma döbelnsmedicin.

Därför behöver vi nu bygga opinion för att begränsa detta förstörande av vår ekonomi. Kerstin Hessius konstaterar att “konsekvenserna för världsekonomin är på väg att bli okontrollerbara”.

Upp och slåss på barrikaderna

Även för mänskligheten blir följden av en depression oöverskådlig. I slutändan handlar det om att väga människoliv mot människoliv.

Allt fler av oss måste nu reagera eftersom politikerna blir oroliga när de riskerar att förlora makten. Låt dem veta det! Och tro inte att de styrande alltid vet bäst. Den här gången är det allvar. På riktigt.

Mats Hedberg, publisher på Dagens PS och med ett förflutet som finansredaktör på Dagens Industri och makroekonom på Carnegie. De senaste 20 åren har han varit rådgivare åt företagsledare och myndighetspersoner.