Stefan Löfven (S) besökte förra veckan Gotland tillsammans med försvarsminister Peter Hultqvist (S) för att inspektera den militära upprustningen av ön.
Statsministern hade en amerikansk general på besök, hälsade på trupperna och fick åka stridsvagn. Ironiskt nog ett fordon som inte ens hade varit där om Socialdemokraterna fått som de velat, då tillsättandet av ett stridsvagnskompani på ön var ett borgerligt krav i de blocköverskridande förhandlingar som ledde till 500 miljoner kronor i ökat anslag till totalförsvaret.
"Menar Löfven allvar med försvaret av Gotland?"
Mest läst i kategorin
En halv miljard kronor är en bit på vägen, men i militära sammanhang är det väldigt lite, dryga en procent av försvarets totala budget. För att sätta det i perspektiv är det uppskattningsvis vad ett JAS-plan kostar, även om den exakta siffran inte är offentlig.
Försvaret har länge varit ett sorgebarn i svensk politik, där decennier av nedrustning och omorganisering lett till att en så viktig strategisk ö som Gotland stått helt obevakad i över tio år.
Orsakerna till detta är flera. Dels har rädslan för krig fram till för bara ett par år sedan varit liten hos den svenska befolkningen. Partierna har inte tjänat något politiskt på löften till försvaret, och så sent som 2013 kommenterade Fredrik Reinfeldt (M) det som ”ett särintresse”.
Men man har också betraktat säkerhetspolitiken på ett sätt likt inrikesfrågor, där man normativt drivit en linje oberoende av omvärlden. I banor som att ingen kommer att kriga mot oss bara vi visar att vi inte vill.
Det är bra att regeringen i alla fall utåt vill ge intryck av att vilja skydda Gotland, och att man verkar förstå att Sveriges säkerhetsläge mer ligger i händerna på NATO och Ryssland än oss själva.
Gotland är inte Krim och de delar och regioner Ryssland eventuellt är intresserade av att införliva i sin federation har två saker gemensamt; historisk rysk koppling och betydande del etnisk rysk befolkning.
Det är inte där en framtida fara för Gotland ligger.
Men i ett läge där spänningarna mellan NATO och Ryssland återigen stiger och där Sverige vill stå fortsatt alliansfria, hade det varit rent av dumt att låta ”Östersjöns hangarfartyg” stå fortsatt obevakat.
Och även om ett krig i vår del av Europa känns avlägset idag så är militära satsningar långsiktiga och sedan 9/11 har vi sett hur drastiskt säkerhetsläget i världen kan förändras.
Många kritiska röster till upprustning motiverar det med att Sverige ändå är för svagt, att vi skulle stå chanslösa mot exempelvis en rysk invasion, hur mycket resurser vi än skulle lägga på vår militär. Men Sveriges försvarsstrategi har aldrig varit utformad efter scenarion om att man inte ska släppa en inkräktare över gränsen, utan att göra en invasion av Sverige så långdragen och kostsam som möjligt.
Och för att i framtiden lyckas med det krävs mer än de anslag politikerna hittills gett försvarsmakten.
Stefan Löfvén lät hälsa att upprustningen av Gotland sänder en signal om att Sverige är beredda att försvara sin ö och att det kommer göra ”väldigt ont” att angripa svenskt territorium.
Det är bra, men det krävs också mer än signaler för att omvärlden, och i synnerhet Ryssland, ska ta de orden på allvar. Ska vi vara fortsatt alliansfria gäller det att själva kunna försvara landet. Och då måste pratet backas upp med handling och ännu mer pengar till försvaret.
LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV SETH ÖRBRINK:
Detta kan stå terrorsekten IS dyrt >
Här växer Putins nya maktcentrum fram >
”Folkmord sker bäst bakom stängda dörrar” >