"Folkmord sker bäst bakom stängda dörrar"

Det brukar sägas att definitionen av säkerhetsbegreppet i den internationella politiken gått från att handla om staters säkerhet till medborgares. Andra världskrigets mänskliga katastrofer förändrade radikalt synen på mänskliga rättigheter. Universal Declaration of Human Rights 1948 kom att bli ledstjärnan för hur världens stater borde agera i dessa frågor.

Omvärlden har dock i fallet med Nordkorea under Kim-dynastin visat att detta inte ens i teorin bär någon kraft. I decennier har Nordkorea varit ett skräckvälde, där hela släkter sätts i läger för att tysta kritiska röster. Men det är inte det som i praktiken ligger till grund för västvärlden och USA:s antagonism, utan snarare Nordkoreas hot mot amerikanska intressen och allierade.

Kim Jong-un har gjort ett delat intryck under sina första fem år vid makten, där han både uppträtt än mer hotfullt mot sina fiender än vad pappa Kim Jong-il gjorde, men han har också börjat öppna upp landet på flera sätt. ”Den store efterträdaren” har sneglat mot Kinas ekonomiska utveckling och gjort det lättare än någonsin för nordkoreaner att resa utomlands. Han har dock inte visat några tecken på att släppa järnhanden om landets befolkning, men så länge han förfogar över kärnvapen och kan hålla sig från att reta upp USA:s nya president allt för mycket kommer han att sitta säkert.

För det finns ingen större nordkoreansk diaspora i väst som kan väcka opinion för en större press på landet, på ett sätt som när exempelvis olika folkgrupper i Mellanöstern förtrycks.

Inte ens i Sydkorea höjs röster i någon större utsträckning för de civilas rätt norr om den demilitariserade zonen. I stället utmålas man som potentiella fiender, trots att man i grunden är samma folk.

Även om Kina är det land som Nordkorea har närmast band till har tiderna förändrats och vid ett krigsutbrott hade Kim Jong-un i dagsläget inte haft en enda direkt allierad av värde.

Och även om Sydkoreas förluster hade blivit katastrofala, så är de flesta militära analytiker med expertis på området ganska överens om att Nordkorea hade förlorat.

Ändå är man alltså fortsatt trygg så länge man inte avfyrar det första skottet mot Donald Trump.

För folkmord eller andra allvarliga kränkningar av mänskliga rättigheter har aldrig varit avgörande skäl för militärt västerländskt agerande i praktiken, även om det alltid har utmålats som motiv.

Oavsett om det genom historien har handlat om att rädda förintelsens offer från nazismen, eller Iraks civilbefolkning från Saddam Hussein, har det varit andra intressen som avgjort USA:s och dess allierades militära inblandning.

Detta gör också att Kim Jong-un aldrig kommer släppa greppet om sina kärnvapen. För är det någonting som däremot med säkerhet leder till att man störtas, så är det när man går helt emot USA:s och västvärldens intressen, inte följer dess spelregler och samtidigt saknar en atombomb.

LÄS TIDIGARE KRÖNIKOR AV SETH ÖRBRINK:

Trots terrorattacken – det kan Europa lära av Israel  >

EU måste stå starkt mot Turkiets hot  >