Krönika: EU måste stå starkt mot Turkiets hot

I landet befinner sig uppskattningsvis närmare tre miljoner syrier och efter förra årets flyktingvåg, är Turkiets gränsskydd till Europa något de västeuropeiska regeringarna i desperation gjort sig beroende av.

I det storpolitiska maktspelet är det just Turkiets eventuella framtid i EU som är nyckelfrågan. I mars i år slöts överenskommelse om att snabba på landets ansökan om medlemskap i utbyte mot att man stramade åt flyktingströmmen. I samma stund satte sig EU i Erdoğans knä.

Hans parti AKP kan tillskrivas mycket av Turkiets ekonomiska tillväxt och minskandet av fattigdom och korruption de senaste åren. Dessutom har presidenten ett stort stöd hos det turkiska folket, inte minst i dess diaspora i Västeuropa. 40.000 tysk-turkars demonstration till stöd för honom i Köln i somras, är bara ett exempel på det.

Men detta bör ses i ljuset av landets utveckling i stort.

För likt Vladimir Putin i Ryssland har Erdoğan gått från ett öppet sinne mot väst, till en mer auktoritär utveckling och väckt gamla ottomanska stormaktsdrömmar till liv. Han har drivit sitt parti i en mer islamistiskt konservativ riktning och på så vis skaffat sig fiender, men än fler anhängare. Något som i sig visar på Turkiets komplexitet som land, där Mustafa Atatürk som sekulariserade landet, annars ses som en folkhjälte av nästan religiösa mått.

I förföljelsen av landets kurdiska minoritet och massfängslanden av oliktänkande, framstår landet dessutom alltmer som en motpol mot hur ett EU-land bör vara. Inte minst då unionens principer och hela grundidé skulle gå förlorade med inkludering av Turkiet.

Det finns förvisso väldigt lite som pekar på att man inom EU på allvar överlägger ett turkiskt inträde, man förlitar sig så på landets gränsskydd mot Europa till den grad att man ger löften i utbyte, visar på att man satt sig i en oerhört obekväm sits.

Europa måste utforma egna verktyg och eget gränsskydd för att hantera framtidens flyktingströmmar. Att ta bekväma utvägar och göra sig beroende av länder som Turkiet är som att be om framtida problem. Det har vi nu än en gång påmints om.