"Fem bortglömda men väldigt stora låtar"

Oavsett, när eller snarare om jag kommer igång tänker jag mig ungefär så här. I denna spalt kommer jag att skriva och tycka till om musik, eller möjligen sådant som kan relatera till musik. Det görs ur en tes att ni som läsare sannolikt aldrig har hört, har missuppfattat eller har glömt bort musik som jag bedömer vara av relevans. Vi har alltså ett fall av en rejäl portion hybris och några delar omdömeslöshet. En livsfarlig kombo. Vi får se hur länge det hela varar. Blir jag tillfrågad om en andra text är det att anse som ren jackpot.

Min musiksmak är djupt rotad inom framför allt progressive rock, en musikstil som de flesta av er gissningsvis inte tyr er till. Tänk Yes, Genesis (early days), Rush, Marillion, Steven Wilson, Katatonia, Riverside med flera. Detta kommer att behandlas över tid, var så säkra. Vad ni däremot inte kommer att finna här är Hip hop, R&B och soul. Inte min tekopp och därför skulle det bara bli patetiskt. Den här sidan kommer säkerligen vara mer av lökig karaktär och behandla exempelvis gamla glömda 80-talsalster snarare än hippa och moderna låtar som snurrar innanför tullarna.

Men kom ihåg – i det lökiga bor det hjärtliga. Kan redan nu avslöja att det vankas ett ”Christmas special” inom kort…

Men det är senare, nu åker vi.

Det är som ni vet(!) Kent-tider. Var själv och tog farväl av gänget i Malmö härom veckan. Bra såklart, men hade hoppats på mer. Å andra sidan har väl Kent aldrig varit några crowd pleasers. Kommer att sakna dem. Och många med mig. Därför bjuds ni idag på en topp fem-lista över lite bortglömda men väldigt stora låtar.

1. Vals för satan (din vän pessimisten) från Röd (2009)

En glömd skiva som egentligen aldrig fick någon större uppmärksamhet. En av deras bästa plattor om ni frågar mig. Och denna låt är höjdaren på skivan. Lång uppbyggnad, grymt klimax, underbar slinga (kommer att återkomma till detta). En komplett låt.

2. Dom som försvann. från ”Hjärta och Smärta” EP (2005)

Klassiskt Kent-snitt, och när Jocke pressar fram ”..solstickepojken han ler..” eller sjunger ”…låt oss resa någonstaaa-aans..” blir man ju bara lycklig. Och sedan slutet…

3. En helt ny karriär II från B-sidor 95-00 (2000)

Gamla Kent, typ. Hörs ju på Jockes röst om inte annat. Magiskt gung.

4. Du är ånga från Du & jag döden (2005)

Kanske, eller förmodligen deras bästa platta med kanonspår som Mannen med den vita hatten, Palace & Main och Max 500. Men också med mindre spelade pärlor som denna. Fullständigt ljuvlig refräng (som ändras) med lager av gitarrer och Jocke Berg i stämmor.

5. Den andra sidan från Tigerdrottningen (2014)

Efter Du & jag döden har Kent utvecklats mer åt det syntiga hållet, på gott och ont. Inga kassa skivor på något sätt, men ändå inte som tidigare Kent. På Tigerdrottningen avslutar de dock på klassiskt manér med en riktig Kent-dänga som innehåller precis allt som tilltalar mig. ”Breda” gitarrer, gitarrslingor, tunga trummor och framför allt ett sagolikt gung hela vägen in i mål. Ryser… Kanske borde denna hamna högre upp, men den skall nog lagras några år först.