Krönika: Slåss Ingves mot väderkvarnar?

Riksbanken meddelade förra torsdagen att man håller styrräntan oförändrad. Detta var ingen chock i sig. Men när han istället för att hålla en lite mer hökaktig ton –  eller i varje fall signalera ett omslag i stödköpen vad det lider – väljer han att tillsammans med en förvisso splittrad direktion gå åt andra hållet. De utökar stödköpen!

Svensk ekonomi går som tåget, och det är inget vanligt tåg utan snarare ett modernt snabbtåg. Då väljer Riksbanken att elda på ekonomin ännu mer, varför? Vad vet Ingves som vi inte vet?

Under sin lättnadsperiod har Riksbanken nu lyckats köpa upp cirka 40 procent av den utestående stocken av statspapper. 40 procent! Innebörden av detta är att man gjort marknaden dysfunktionell. Frågan är hur mycket statspapper man kan köpa. När förrådet av statspapper sinar får man vända blickarna mot kommunobligationer, företagsobligationer och varför inte lite bostadsrätter i Malmö när vi ändå är igång? Man kan ju lika bra passa på att förstöra även dessa marknader när man har momentum så att säga.

I en situation där experter och snart kanske fler och fler medborgare ställer sig frågan vad Riksbanken egentligen håller på med är risken att förtroendet faller. Det skulle vara mycket olyckligt om så sker. En Riksbank i full färd med att hitta på pengar som inte tidigare fanns kan fälla hela ekonomin om folk får uppfattningen att de inte vet vad de håller på med. Det är ingen som vet var gränsen för förtroendet går. Den är osynlig men den finns där och kan snabbt flyttas betydligt närmare än vad man kanske önskar.

Varför ska du gå till jobbet och slita för din lön när Riksbanken varje månad trycker ut påhittade miljarder i systemet? är en fråga man skulle kunna ställa sig. Och vem är det förresten som säger att vi inte har inflation egentligen? Tittar man på kronan, börs, fastighetspriser och mat så skriker dessa att vi är i en inflatorisk fas.

Vad Riksbanken och andra centralbanker lyckats med de senaste åren är att skapa en förmögenhetseffekt. När man lyckats trycka upp priset på fastigheter, obligationer och börs känner sig folk rika och när människor känner sig rika spenderar de pengar. Hur hade det stått till med svensk ekonomi om folk inte kunnat låna på kåken till exempelvis renoveringar?

Så varför fortsätter man då med detta tillsynes märkliga agerande?

Riksbanken tänker nog en hel del på den privata skuldbördan i Sverige. För att folk ska slippa betala tillbaka alla skulder till dagens penningvärde krävs inflation. Inflationen minskar värdet på pengar vilket skulle minska värdet på de skulder som man har givet att man klarar av att betala de lite högre räntorna. De stora skulderna finns kopplade till huslån och många har tagit så stora lån att hoppet om att själv lyckas amortera av dessa över en livstid är nära nog noll. Det som inte amorteras kan ju konsumeras, vilket är viktigt för att hålla uppe ekonomin och för all del även inflationen.

Ett annat sätt att lätta skuldbördan är att priserna på bostäder drar iväg som ju ur detta perspektiv är positivt eftersom skuldkvoten då faller. Så genom att fingera deflation har man mandat att fortsätta trycka pengar och att vinna valutakriget är av största vikt för att hålla motorn, det vill säga svensk exportindustri, under armarna. För packar denna del av den svenska ekonomin ihop riskerar hela upplägget att falla fullständigt när arbetslöshet leder till en sinande skattebas och möjliga kreditförluster på bolån.

Man har med sin expansiva penningpolitik även lyckats skapa ett annat dilemma: obligationsmarknaden. Hur ska man ta sig ur denna rävsax? Vem ska kunna ersätta Riksbanken som köpare när de drar sig tillbaka? Det är här den verkliga bubblan finns. Situationen på bostadsmarknaden är bara en konsekvens av de låga räntorna.

Att någonting är tokigt är helt uppenbart men om Riksbanken vet vad de har gett sig in på är oklart. De kan naturligtvis inte säga någonting annat än att de har koll på läget, något annat hade varit både otänkbart och farligt. I krig och kärlek är allt tillåtet, och vad Riksbanken anbefaller befinner de sig i ett globalt valutakrig. Problemet med krig är att de sällan står utan verklig vinnare utan endast producerar förlorare.

Kanske slåss man mot väderkvarnar?

Globaliseringen och digitalisering ökar produktiviteten. Att de uppmätta priserna faller kan ju bero på just detta. I så fall har man skjutit med för tungt artilleri alldeles för länge och eldat på helt i onödan. Då liknar Ingves mer Don Quixote än Karl den XII.

En sak är säker, den dag spelet är slut finns en stor risk att räntorna inte segar sig upp långsamt som många bedömare tror utan snarare drar iväg rejält. Är förtroendet för Riksbanken kört kommer det att gå fort. Har Ingves dock lyckats balansera på den slaka linan och ta sig över till andra sidan finns kanske möjligheten att det blir en lugnare resa.

Lyckas han inte lär han likt tidigare svenska krigarkungar att behöva ligga lågt ett tag. Detta är ett krig han inte har råd att förlora. Inte för dig, inte för mig och framförallt inte för honom själv. Den som ena dagen anses vara bolånetagarens vän kan andra dagen vara dess fiende. Och när det inte är ens eget fel att man belånat sig långt över rimlighetens gränser då måste det vara någon annans fel, det ligger nära till hands att det är Ingves som får bära hundhuvudet. Risken är att fienden, då liksom nu är oss övermäktiga och att Ingves står i en situation utan annat alternativ än att köra på. Fast kanske kommer han ur det helskinnad ändå oavsett, snart utses en ny chef för vår monetära kärnvapenarsenal.

LÄS FLER KRÖNIKOR FRÅN JOHAN BERNTORP:

Hur otacksam får man vara?  >

”Party like it’s 1929”  >

Alla vill bränna vår premiepension  >