Krönika: Så hög är din skatt – egentligen

Det svenska skattesystemet är progressivt och det känner vi till, men förståelsen för hur stor progressiviteten faktiskt är, är höljt i dunklet för många. Faktum är att den svenska skatteskalan blir närmast exponentiell i vissa inkomstskikt.

Till de grundläggande skatterna på inkomster hör ju självklart inkomstskatten med sina beståndsdelar kommunalskatt, statligskatt och det tillfälliga statliga tillägget värnskatt. Grovt räknat cirka 30, 20 och 5 procent. Den högsta inkomstskatten man kan betala i Sverige ligger alltså i denna förenklade beräkning på 55 procent, men som naturligtvis beroende på var man bor kan variera en hel del. Den genomsnittliga kommunalskatten ligger på runt 32 procent.

En skatt man inte får glömma i kalkylen är de sociala avgifterna. En skatt som arbetsgivaren formellt betalar men som ju självklart ska läggas på individen för att få fram det totala skattetrycket. Det är ju trots allt så att de sociala avgifterna går till att försäkra individerna och inte arbetsgivarna. Denna skatt ligger på drygt 31 procent.

Speciellt intressant med de sociala avgifterna är att det finns tak i intjäning i socialförsäkringssystemet men de sociala avgifterna tas ut ändå. Taket för sjukpenning ligger på en bruttolön på cirka 28 000 kronor per månad, föräldrapenning på drygt 37 000 kronor per månad och pensionsintjäning på drygt 38 000 kronor i bruttolön per månad.

Så förutom gränserna vad gäller inkomstskatt så finns det alltså en progressivitet i uttaget av sociala avgifter som ökar på löner från 28 000 kronor per månad upp till drygt 38 000 kronor i månadslön.

Statlig inkomstskatt betalas från löner på drygt 37 600 kronor och den övre brytgränsen då man är med och bidrar tillfälligt till försvaret – sedan någon gång kring år 1990 –ligger på drygt 54 000 kronor i månadslön.

Till ovan skatter kommer sedan omsättningsskatt på, i de flesta fall, 25 procent plus punktskatter på vissa varor som sprit och energi.

Det intressanta i kalkylen är egentligen totalkostnaden – den faktiska köpkraften i relation till kostnaden samt vad man får för sina skattepengar. Typiskt sett är småbarnsföräldrar väldigt gynnande. Sett till en nettokalkyl inser man vid särskådning att många, med hänsyn taget till faktiska kostnader för skola och dagis samt barnbidrag och föräldrapenning, betalar ingen eller vid höga inkomster en relativt låg skatt. Detta medan de som befinner sig senare i livet betalar väldigt mycket skatt i relation till vad de får tillbaka där och då.

Så vad betalar nu den 50 åriga HR-chefen Stina med en lön på 60 000 kronor per månad egentligen i skatt på toppen av sin inkomst. Ja, varje tusenlapp i lön kostar arbetsgivaren 1.310 kronor totalt. På lönen på 1 000 kronor per månad försvinner ytterligare 550 kr i inkomstskatt och på de 450 kronor hon har kvar försvinner ytterligare 25 procent i konsumtionsskatt. Kvarvarande köpkraft blir cirka 360 kronor vilket motsvarar 73 procents skatt. Handlar Stina istället en flaska whiskey på Systembolaget blir köpkraften med anledning av punktskatt endast 200 kr eller, cirka 85 procent skatt. Så Stinas marginalskatt är i verkligheten, oavsett vad våra ledare försöker tuta i oss, grovt räknat mellan 70 – 85 procent. Rimligt?

Stina inser efter ett tag att det för henne är helt meningslöst att slita som hon gör och ge bort 73 procent av marginalinkomsten till staten. Även om inte hon konsumerar pengarna nu ligger det ju en latent moms på 25 procent och spökar. Pengarna kommer ju konsumeras någon gång i framtiden.

Stina har nu två alternativ, endera att skjuta upp inkomsten till senare i livet genom att utnyttja sin arbetsgivares möjlighet till löneväxling mot pension eller att helt enkelt gå ner i arbetstid. Frågan är alltså om ska hon köpa sig ledighet nu eller senare i livet?

Stinas barn har precis flyttat hemifrån och klarar sig nu själv och hon har tid och lust att jobba men tycker samtidigt att det hade varit trevligt och skönt att gå hem tidigare på torsdagar och fredagar. Sagt och gjort, Stina går ner till 80 procent i arbetstid (lönen blir då 48.000 kronor per månad) och bestämmer sig för att löneväxla resterande del ned till en lön på cirka 40 000 kr till pension.

Köpkraften blir nu grovt räknat uppjusterad då de sociala avgifternas verkningsgrad ökar med cirka 10 procentenheter. Den totala kostnaden blir då motsvarande 1 210 kr per intjänad tusenlapp samtidigt som hon nu på marginalen betalar kommunal- och statlig inkomstskatt om totalt 50 procent. Hennes köpkraft är nu på varor och tjänster med 25 procents moms 400 kr eller en skatt på 67 procent på marginalen. Köpkraften avseende den där whiskeyflaskan har nu ökat från cirka 200 kronor till 240 kronor men fortfarande en skatt på cirka 80 procent.

En solig vårdag köpte Stina en trisslott. Hon tror inte på det här med lotteri och hon vet ju att vinstskatten betalas solidariskt av alla lotterideltagare oavsett om man vann eller fick en nit. Nåväl, hennes avvikelse från normalt beteende gav storvinsten och gjorde Stina ekonomiskt oberoende. Att jobba för pengar var inte längre aktuellt. Däremot tycker Stina om sitt jobb och behåller sin tjänst men jobbar nu bara knappt halvtid. Stina var omtyckt och uppskattad på jobbet, och chefen ville ju gärna ha henne kvar varpå hen gick med på att låta Stina jobba betydligt mindre. Nu har Stina en bruttolön på 28 000 kronor per månad.

“Äntligen”, tänker Stina som nämligen snöat in lite väl mycket på det här med skatter och effektivitet kring hanteringen av sina pengar. “Nu har jag kommit till maximal köpkraft på min lön!”

Full verkningsgrad på de sociala avgifterna innebär att vi kan reducera totalkostnaden för den sista tusenlappen till 1 100 kronor. De kvarvarande 10 procentenheterna är en så kallad allmän löneavgift som ingen specifik individ får någonting för. Det var tydligen ursprungligen något som skulle finansiera Sveriges EU-avgift. Skatten ökades sedan för att stärka budgeten tillfälligt och är nu liksom värnskatten i praktiken permanent.

På 1 000 kronor i bruttolön får Stina nu behålla 700 kronor, köpkraften är då 560 kronor eller 49 procent av totalkostnaden. Wow, tänker Stina. Jag får faktiskt behålla nästan hälften av vad jag är med och genererar.

Puh, äntligen ligger korten på bordet. Det verkliga och faktiska skattetrycket är nu ute i det öppna. Huruvida man tycker detta är okej eller inte är ju upp till var och en och vad vi får för våra skattepengar varierar naturligtvis väldigt från individ till individ. Men är det inte minst sagt anmärkningsvärt att man inte ens får behålla hälften av det man kostar även på väldigt vanliga inkomstnivåer? Ett samhälle bygger bland annat på solidaritet och transferering från de som är friska till de som har det svårt men absolut inte på stöld och konfiskation.

Höga löner kommer ofta på grund av en ansträngning, hårt jobb, höga risker eller studier i kombination med ovan. Är det rätt att beskatta detta risktagande, hårda jobb eller personliga humankapitalinvesteringar i miljonklassen? Vem äger din produktion, du själv eller staten?

Skattematematiken avslöjar hur det faktiskt ligger till.