Krönika: Hur otacksam får man vara?

I dag kan en arbetsgivare välja att betala privatvårdsförsäkringar till sina medarbetare. Kostnaden är till största del icke avdragsgill vilket betyder att den beskattas med bolagsskatt. Den anställde förmånsbeskattas till den del av kostnaden som är avdragsgill för bolaget vilket normalt ligger omkring 3 procent av premien.

Vad man nu talar om är att beskatta hela premien som en förmån, vilket innebär att en försäkring med en premie på exempelvis 300 kr per månad kommer att kosta den anställde cirka 100 kr – 170 kr i månaden beroende på dennes marginalskattesats.

Så varför ska man nu börja straffbeskatta den här förmånen? Jo, det ska vara rättvis sjukvård för alla och den som har mest ont (hur man nu mäter det) ska ha vård först. Efter behov helt enkelt proklamerar Jonas Sjöstedt (V) till SVT nyheter.

Jonas Sjöstedt, som i varje fall inte kan anklagas för att vara otydlig med sin politiska vilja, fortsätter med att slå fast att tillväxten för privatvårdsförsäkringar nu kommer att mattas av. Han har nog gjort en väldigt noggrann analys av hur den marknaden fungerar, för annars skulle han väl inte uttrycka sig på detta vis? Eller räknar han kallt med att förslaget om förmånsskatt går igenom? För då lär han nämligen få rätt.

Det här är bara ytterligare ett exempel på hur ideologiskt insnöat tänkande istället för pragmatism skickar allt i fel riktning. Om du chockhöjer priset på någonting kommer det förmodligen bli så att försäljningen minskar och när försäljningen av privatvårdsförsäkring minskar kommer vårdköerna i den offentliga sektorn öka och trycket från sjuka kommer att sätta ett redan pressat system under ännu högre stress.

När trycket på det offentliga ökar kommer de som tidigare hade väldigt ont behöva ha olidligt ont för att få vård, och när de som har olidligt ont inte får vård kommer man behöva vara nära nog död för att komma till en läkare överhuvudtaget.

När nu inte de rika i gräddfilen har råd att få vård inom skälig tid, exempelvis träffa en specialist inom sju dagar, så kommer de att vara sjukskrivna längre. Och som vi vet är sjukskrivningar en kostnad för samhället och företag. Den miljard som Jonas och Magdalena Andersson (S) tänker att de ska få in på nya fräscha skatteintäkter är liksom redan mer eller mindre borttrollad i förlorade skatteintäkter. Hur ser den kalkylen ut undrar jag?

När de “rika i gräddfilen” – som i de flesta fall varken är rika eller befinner sig i en gräddfil och som dessutom ofta bekostar sin försäkring själv via bruttolöneavdrag – ska förmånsbeskattas kan man ju fundera på rättvisan i det. De företag eller anställda som köper sin försäkring är i något avseende inte trygga med den offentliga vården, den duger helt enkelt inte och man vill säkra upp. I praktiken innebär detta att man betalar en extra skatt i form av en försäkringspremie. En premie som sparar det offentliga stora mängder pengar varje år eftersom försäkringsbolagen finansierar vården, vi får lägre sjukskrivningar och företagen och de anställa tjänar mer pengar vilket genererar mer skatteintäkter.

Hade en annan företrätt staten och hanterat frågan hade det varit med stor ödmjukhet och tacksamhet gentemot de som i dag redan betalar för offentlig vård men som faktisk väljer att avstå och dessutom betalar extra. Förslaget om förmånsskatt borde inte finnas med i vårbudgeten, och skälet till det är att det är ett förbaskat otacksamt grepp mot de som redan bjuder till.

Nä, den där skattehöjningen lär nog visa sig kosta en miljard istället. Nu vill jag höra Jonas Sjöstedt citera killen i Lorry, han från Sundbyberg med en AIK-halsduk ni vet? ”Jag tänkte inte på det”. Och kanske är en lite mer ödmjuk hållning på sin plats?

LÄS FLER KRÖNIKOR FRÅN JOHAN BERNTORP:

”Party like it’s 1929”  >

Alla vill bränna vår premiepension  >