Krönika: "Jag var rädd när jag stod där"

Detta är en krönika. I texten är det krönikörens åsikter som förs fram, inte DagensPS.

Marcus Birro om sin solidaritet med judarna och staten Israels rätt att existera.

I helgen stod jag på Raoul Wallenbergs torg i centrala Stockholm. Jag hade parken i ryggen och den sagolikt vackra Nybrokajen rakt framför mig. Det var en vacker sensommardag, en del mörka moln snett bakom mig, men de parkerade sig ovanför Dramaten och lät mig och oss andra vara.

Jag var inte ensam på torget. Runt omkring oss stod flera poliser och vakter av alla möjliga slag. Jag var inbjuden som talare för staten Israels rätt att existera. Bland talarna fanns också politikern Lars Adaktusson och Israels helt nya ambassadör i Sverige.

“Jag var rädd när jag stod där. Jag kände till hotbilden mot mötet”

Vi var inte där för att demonstrera mot något alls. Vi var där för att visa vår solidaritet med människor som i vårt land 2017 är rädda för att visa sitt judiska påbrå eller att de är stolta över att det finns en demokrati i Mellanöstern, ett land som de kan kalla sitt.

Jag var rädd när jag stod där. Jag kände till hotbilden mot mötet, mot arrangörerna, mot flera av talarna. Då blev jag samtidigt väldigt beslutsam. Den där rädslan är det enda jag behövde för att legitimera att jag gjort rätt som tackat ja till inbjudan.

Jag är en av dem.

När det gäller synen på Israel och judarna flyter sanning och lögner ihop. Jag har själv varit en del av ett okunnigt och slentrianmässigt Israel-förakt. Som ung och en del av vänstern följde automatiskt ett accepterande av den ensidiga bilden att Israel står för allt ont och Palestina för allting gott. Fortfarande råder denna förljugna bild hos stora delar av den svenska vänstern. Skillnaden nu är att Sveriges utrikesminister och den så kallat ”feministiska utrikespolitiken” anammat detta suspekta synsätt.

Många i den svenska regeringen verkar ha lättare att solidarisera sig med militanta muslimer och rena terrororganisationer (som Hamas) än man har med fördrivna och mördade kristna och med den enda demokrati i mellanöstern, Israel.

Solidariteten från UD kommer med kraftiga restriktioner över vilka som ska omfattas.

Hamas har som uttalat mål och mening att staten Israel ska utplånas. Israel är omgivet av grupper och sammanhang som inte kommer vila förrän landet är utrotat från jordens yta. Israel är omringat av stater, sammanhang och fraktioner som har som yttersta mål och mening att utplåna landet…

Det är ett helt unikt slags hot och det är svårt för oss att på riktigt förstå hur det påverkar människor som bor i Israel.

I Sverige hotas och trakasseras judar på flera platser. Värst är det kanske i Malmö. För något år sedan skickade dåvarande president Obama sitt särskilda sändebud till Malmö för att tala om den förföljelse av judar som pågår där.

Verklig solidaritet handlar om att se vem som utsätts för förtryck och orättvisor och sedan också att man vågar adressera förövarna. Det är vad verklig solidaritet kräver av oss. Vilka förföljs och varför? Och vilka är det som de förföljer dem?

Precis under ytan, som en blodåder av mörker precis under huden, finns fortfarande ett judehat i det här landet.

Och även från dem som inte är antisemiter kommer obehagliga uttalanden. Man är okunnig och slarvig och blandar samman Israel och det judiska folket.

“Er självklara rätt är vår rätt men också vår skyldighet att försvara.”

Till sist blev det min tur att tala.

Jag sade inget som ingen annan hade kunnat säga lika bra.

Men jag sade, och jag menade varenda ord av det :

”Jag är innerligt stolt och ärad över att få vara en av talarna här i dag. Ni står inte ensamma. Er rädsla är också vår rädsla. Er stolthet är också vår. Er värdighet är också vår. Er självklara rätt är vår rätt men också vår skyldighet att försvara. Det är vad vi gör tillsammans här i dag. Tack för att jag fick vara med.”