Samhällsgemenskapen måste värnas bättre

Då och då händer det att även liberaler sätter ner foten och uttrycker sin förtvivlan över att ett viktigt konservativt inslag i samhället fattas – trots att liberalerna själva många gånger motarbetar dessa.

Saken är ju också den att en politisk strävan efter frihet är otillräcklig i sig. Det kommer alltid att finnas behov av ”mer frihet”, men total frihet är ju faktiskt ett tomt vakuum. Livet kan inte gå ut på att sträva efter ett vakuum. Människor vill känna mening i tillvaron, och då är samhörighet och identitet viktiga komponenter.

I DN den 27 juni skriver sålunda den liberala debattören Dilsa Demirbag Sten, aktuell med boken Fosterland (Bonniers 2010), att splittringen av samhällsgemenskapen i Sverige har gått för långt. Hennes utgångspunkt är självbiografisk utifrån egna erfarenheter av hur det var när hennes familj kom till Sverige 1976, och med hennes egen syn på det svenska samhällets utveckling fram tills idag.

Socialismen och liberalismen

Demirbag Sten har alldeles rätt. Det svenska samhället idag är ett trasigt och pinat samhälle, efter åratal av politiskt utstuderad och genomdriven söndring. Först tog socialdemokratin över, och var framgångsrik i att kasta ut väldigt mycket av det gamla för att genom social ingenjörskonst införa ett kollektiviserat, ”modernt” massamhälle där klass ställdes mot klass. Ingen annanstans i västvärlden har socialismen varit så framgångsrik i att skaka sönder de gamla grundvalarna för ett samhälle och göra folk så beroende av den hämmande och förtärande staten som i Sverige.

Under Kalla kriget framträdde liberalismen som den starkaste motståndaren mot socialismen, vilket medförde att konservatismen hamnade i skymundan i samhällsdebatten. Efter murens fall och Sovjetunionens kollaps har socialliberalismen tagit över som ny huvudideologi i Sverige. Denna normupplösande variant av liberalism, som med det omåttliga (tomma) frihetsidealet som galjonsfigur aktivt strävar efter att befria även dem som inte vill ”bli befriade”, och som dessutom vill ha så mycket nya inslag som möjligt i samhällsbilden.


Krackelerat samhälle

Tidigare förenades vi av och definierade oss utifrån kulturell samhörighet. Man var t.ex. i första hand smålänning, i andra hand svensk, i tredje hand europé och i fjärde hand västerlänning. Kulturella olikheter spelar fortfarande stor roll. Men idag definierar folk också sig själva utifrån sådant som kön, sexuell identitet, musikstil och vilka TV-serier man följer. Acceptansen för olikheter har blivit mycket större, men att bara acceptera olikheter är idag otillräckligt. Förutom att samhällsgemenskapen krackelerat tenderar nu dessutom dessa olika grupper att ställas mot varandra: kvinnor ställs mot män, homosexuella mot heterosexuella, emos mot britpopare, och den som inte sett alla ”Sex and the City”-avsnitt är liksom lite efter.

Samtidigt med denna utveckling har såväl socialistiska som liberala politiker medverkat till att svensk folkkultur förpassats ut ur det offentliga rummet. Detta har skett så till den grad att få vanliga människor idag kan sätta fingret på vad ”svensk kultur” egentligen är. Politiskt korrekta journalister och politiker försummar inte heller ett tillfälle att påpeka att det inte existerar någon svensk kultur. Vilket givetvis är trams. Det måste även Dilsa Demirbag Sten ha märkt av ganska tydligt. Men det blir faktiskt ett bekymmer för invandrare när svenskar inte ens själva kan förklara sin kultur – hur ska de då kunna komma in i samhället? (Nej, liberaler och konservativa är givetvis överens om att statligt tvång aldrig kan vara rätt svar i sådana här sammanhang.)


Öppna portarna 

I detta närmar vi oss pudelns kärna. Vi behöver öppna dörrarna på vid gavel för att släppa in våra invandrare i den svenska kulturen. D.v.s. de svenska referensramarna, synsätten, rotade umgängesformerna och värdegrunden.

Det hindrar inte invandrare från att parallellt värna om sin gamla kultur. Detta bör i god konservativ ordning vara helt upp till familjen, och hur föräldrarna väljer att uppfostra sina barn. Den svenska adelssläkten Hamilton som kom till Sverige på 1600-talet vårdar fortfarande sitt skotska arv i t.ex. namngivning och genom att bära kilt till fests. Men vid sidan om sina stolta skotska familjetraditioner har de också odlat en svensk kulturell identitet. Och det är ju så det ska vara. Istället för att människor av olika kultur och klassbakgrund ställs mot varandra – i socialismens, liberalismens, jämlikhetens, diskrimineringens eller rättvisans namn.


En gemensam angelägenhet

Människors olikheter är någonting positivt, och det är genom våra olikheter som vi bäst kan komplettera varandra. Men det måste också finnas ett socialt kitt som håller oss samman. Annars riskerar olikheterna att medföra otrygghet ifråga om hur vi ska förhålla oss till varandra, och som en konsekvens av det respektlöshet, hänsynslöshet och i värsta fall en destruktiv osämja gentemot dem som inte är precis som en själv. Låt oss därför slå vakt om och odla den svenska kulturen, gemenskapen och identiteten. Det är, märkväl, absolut ingenting främlingsfientligt i sig – det är socialt ansvarstagande och ett sätt att undvika att alla blir till rotlösa, osjälvständiga individer under en stark Stat som intervenerar också i vanliga människors liv för att undanröja varje tänkbart hot mot dess egen makt.

Vårdandet av folkkulturen är slutligen inte helt och hållet en privatsak, som liberalen Demirbag Sten skriver i sin artikel. Det är en gemensam angelägenhet som är den enda lösningen på hennes problem som inte innebär att samhällsmedborgarna formas av politikernas skrivbordsidéer och sociala experiment – utan av generationernas erfarenhet och de geografiska grundförutsättningarna i någonting unikt som både gammelsvenskar och nysvenskar måste kunna vara stolta över att vara en del av. I detta har vi tillsammans en spännande utmaning för de infödda svenskarna att, i samröre med dem som betraktar oss med utomståendes ögon och samtidigt vill ingå i vår gemenskap, hitta tillbaka till förståelsen för vad det innebär att vara ”svensk”.

Jakob E:son Söderbaum, jur. kand., är samhällsdebattör och skriftställare samt redaktör för det konservativa e-magasinet Tradition & Fason och vikarierande politisk redaktör på Barometern